En rädsla för sig själv

Att de hade samtal med min mamma, det oroade mig alltid på något sätt.
Vad säger de, vad berättar de för varandra om mig.

Under de första gångerna de hade sådana, så vandrade jag alltid förbi längs korridoren.
Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Jag ville höra allt.
Men nu så hade jag åtminstone lärt mig hur jag skulle behärska mig själv.

Då jag väl fick fråga min behandlare,
så hade de knappt ens pratat någonting om maten, utan om andra saker och ting.
Och kommit fram till saker.

"Du har kommit väldigt långt i behandlingen nu.
Du följer ditt matschema till nästan full och pricka,
du har inte samma problem som du haft förr"

("Vad nu...")

"Och vi har kommit fram till att du inte behöver vara här fulltid,
att du inte behöver äta alla dina mål här"

Jag ville tappa ned något i marken.
Jag ville ha någonting att kasta ned i marken med.
Någonting inuti min mentala kärna kändes
som om det tryckt till den punkt att det spruckit.
Jag visste varken hur jag skulle tänka eller ta mig till.

", att du kan välja mellan frukost och mellanmål.
Du är kapabel nog att ta det ansvaret.
Din mamma höll gott med mig.
Hon trodde på det.
Att skicka hem dig två dagar i veckan, det tänker vi inte göra,
inte så länge du inte har någon slags sysselsättning än.
För du tycker väl inte om att vara hemma och inte göra någonting, va?"

Mitt huvud skakade i blygsamma, långsamma rörelser.
Tårarna började lagras i ögonen.

"Hur känns det?"

"..."

Jag var rädd, något skräckslagen.
Någonting skulle gå fel på det sättet, det var jag övertygad om...
samtidigt som jag innerst inne var medveten om att det var för mitt bästa.

Frukosten, den skulle kunna vara en liten sovmorgon.
Mellanmålet, det kunde vara en fritid att jag enkelt
skulle hinna åka in till staden på eftermiddagen.

Dessutom... så skulle jag förr eller senare vara tvungen
att ta ett steg framåt ut i det mer osäkra.

Efter ett tags tystnad, så lade hon fram ett utskrivet och ihopsatt pappershäfte.
Lite här och där hade hon strukit olika partier
med hennes rosa överstrykningspenna.

("Autismforum, Olika slags matproblem, del 1...")

Mening efter mening uttalade hon dem högt.
Och jag kunde knappt greppa det
- faktumet att jag kände igen mig på ordet och orden.
De kunde lika gärna handlat om mig själv.

Dock så kändes det ändå hårt.
Det var så självklart formulerat, inget återhållande här inte.
Det var som om psykologens sammanfattningar åter igen låg där framför mina ögon.
Pappersark efter pappersark, bara en ren fakta om en.

"Jag... kan inte koppla av någonstans.
Ibland så skulle det vara så skönt att bara vara i en enda stor tystnad.
Men det går ju inte.
Bara på tåget på vägen hit... alla dessa jävla ljud.

"Ku-tung, ku-tung"(ljudet av roslagsbanan).
Folket där borta pratar med varandra.
Vissa går förbi en.
Hur min hörlurar till MP3:n raspar i öronen..."

"Så du hör nu också?
Vad hör du?"

Hon stängde igen sin mun och försökte med all
sin ansträngning att inte yttra ifrån sig ett enda ljud.
Vi satt helt och hållet ensamma i det mindre rummet.

"Jag hör... att någon går där utanför.
Klockan."

Jag stängde mina ögon, andades bara tyst med min näsa.

"Jag hör... fläkten"

Jag visste inte ifall det antingen var inne eller utanför rummet,
det var jag inte kapabel till att veta.

"Det är lågt, men surrandet av lamporna.
Jag hör dem prata där borta.
Det går en i korridoren"

Hon satt där, fullkomligt tyst, framför mig.
Visste inte vad hon skulle säga, det såg jag i hennes ögon.

"Det är O som går i korridoren.
Ifall inte, så är det T"

Och hon spärrade upp sina ögon.
Som om jag skulle ha rätt kanske(vilket jag sedan hade).

Jag hörde dem alla på en och samma gång,
saker som hon knappt ens kunde lägga märke till
förutom ifall hon hanske lade all sin fokus på ett.

--

Kanske anses det som någonting coolt enligt vissa,
dock inte av mig själv.
Längs tiden... så blir det så tröttsamt.
Det spelar ingen roll vad jag gör, vad jag tänker på...
- jag hör. Och alltid.
Ibland så att det är till gränsen att det gör ont i öronen
ifall det är mycket på en och samma gång.

Du ser allting.
Du hör allting på en och samma gång.
Känner lukten, smaken, konsistensen,
på den nivån som de allra flesta inte ens tänker på.

Medvetandet finns alltid där.
Medvetandet om att det inte finns någonsing som en tystnad.

--

"Det var en sak som jag verkligen tyckte passade in på dig här"

Hon vred om pappret så att jag kunde se vad det stod med mina egna ögon.

"Personer med autism eller Aspergers syndrom kan ibland ha skapat egna teorier om mat och ätande"

Right on, kunde man allt säga.
Så som alla människor påstod att jag alltid följt dieter till
full och pricka då jag egentligen inte hade det.

Jag hade kunskaperna som jag inlärt mig själv och använde dem.
Att vissa hade påstått att jag följde en blandning av alla möjliga slags dieter,
Atkins, Gi, säg det,
det hade alltid gjort mig så arg och påhoppad.

"Titta här.
"Det är inte ovanligt att ungdomar med Aspergers syndrom
utvecklar specialintressen för olika slags kost och kostvanor.
Tvångsmässigt kan det kallas när hela livet kommer
att präglas av att man sysslar med näringsinnehållet av maten""

Blicken var nere i bordet.
Fan, fanns allting om mig redan nedskrivet i ord?
Fanns det ingenting alls som var unikt med mig själv som person?

"Det är där som det kan bli rent livsfarligt, då man blir besatt av maten"

Behövde allting vara så självklart och rakt på?
På ett sätt så ville jag inte höra någonting mer.
Ett slags självförakt, en slags rädsla.
Allting växte inom mig i en ständig takt.


Då jag väl fann intresset för maten så var det hela så... faschinerande.
Det var så stort och oändligt, så mycket att variera sig emellan.
Så mycket intressant fakta som jag alltid kunde ta in i mig.

Att kunna blanda, kombinera, göra fint, allting.
Det var som en ny variant av att blanda färger för mig.
Allting kunde ändras om till det bättre.

Inte var jag ute efter att bli manisk, bara goda tankar.
Jag ville bara må bra och få i mig det som behövdes - och därmed må ännu bättre.

"Men det var gott menat från början...
jag var ju själv medveten om att jag inte alltid kunde leva på mackor.
Och fast jag knappt kunde laga någon mat så gjorde jag det.
Jag ville lära mig nytt, nya ingredienser.
Jag ville få i mig det som jag behövde...
i en kall matlåda som jag åt i skolans bibliotek medan jag pluggade.

Men vad kunde jag göra?
Koka bulgur, annat... äta räkor...
bara kall, kall och kall mat som inte behövde värmas i mikro...

I en skola där värmesystemet inte fungerade,
att folk till och med gick runt i sina Canada Goose.
Åt jag kall mat..."

Hon såg på mig, sade inte ett ord.

"Vet du vad det första jag tänkte var då jag väl kom hit...?
... att äta varm mat. Varm mat...!"

Och jag hukade mig framåt på bordet i gråt.
Jag gjorde ju inget fel, jag gjorde inget fel.

Vad var det för något fel på mig?
Varför skulle allting som jag gav mitt allt till alltid bli så misslyckat?

---

Efteråt så hade jag trappat upp en rädsla för mig själv.
Jag var en farlig människa för mig själv.
Hur skulle det sedan gå då jag någon gång i tiden
åter igen skulle få fullt ansvar över mig själv?

Rädsla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0