Ett leende av mörker

Jag log idag.

Vilket är hur naturligt som helst för en människa.
Det ska vara mycket för att vara inkapabel till någonting så vardagligt.

Samtidigt ändå inte för mig.
Jag har ju levt under en depression under ett par år innan nu.
Inklusive långa tidsperioder då jag knappt ens kunde le.
Allting hade färgen grått.
Inte bokstavligt talat, inte färgblint,
men allting kändes som om det var grådaskigt.

---

Den första gången jag någonsin skrattade sedan jag började min behandling...
det kändes overkligt.
Både jag kände mig stum inombords mitt i allt,
likaså min familj som satt runtom middagsbordet.

All denna tid som min mamma sett mig sitta där,
lutandes på min bordsstol, med en tom blick i ögonen.
Bara riktande nedåt.
Jag ville knappt ens gråta, bara vara grå.
Jag ville inte låta fler människor tränga in sig innanför mina inre murar
och skada känslorna än en gång.
Det gjorde alltför ont för att ta risken.

Och till slut, så hade jag suttit där och skrattat blygsamt och sedan högt.
Känslorna hade troligen väntat alltför länge inuti det där mörkret för att vara diskreta.
De ville bara tränga sig ut i den vida världen.

---

---

Det finns ingenting som känslan att skratta med hela sitt hjärta, ingenting.

Fast ändå vid vissa tillfällen... så vill en del av mig hålla det tillbaka.
Precis som idag.

En rädsla.
En rädsla för att leendet skall spricka upp min "mur" av trygghet.

("Du får inte skratta, inte le för mycket, Victoria...!")

Det är en god sak att le.
Ett leende borde inte ha någonting som helst negativt i sig.

Inte heller är det en tävling i vem som mår sämst.

Inom mig så gömde sig rädslan för att skickas vidare, kanske inte spela någon som helst roll längre.
"Hon mår ju ändå inte så dåligt".

Men jag gjorde det, vilket skrämde vettet ur mig.
Den ena sekunden så log jag, kanske även skrattade,
och någon minut efter...
så ville jag falla i gråt.
Ett förbannat självhat, en fördömd ångest,
ett skållande om varför jag ens visade en slags mask
av att jag mådde bra då det inte ens låg till på det viset.

--

På ett eller ett annat sätt, så känns det som om jag springer.
Ständigt löper ifrån ett mörker, ett mörker som vill svepa sig över mig.
Det förbarmade skynket som än en gång vill blockera allt ljus ifrån en.

Jag vill inte tillbaka dit, jag vill inte tillbaka dit.

Kommentarer
Postat av: Bullen

Tack! Alla veckans utmaningar är inte lika svåra. Helgen är helt och fullt planerade så det finns inte så mycket tid att tänka, det känns rätt skönt! Ska försöka ta en dag i taget...



- Bullen



Du är värd att må bra, värd att le och skratta och vara glad. Jag tror inte att någon tror att du mår bra och är frisk bara för att du ler ibland. Njut av de tillfällen du kan le och vara glad...

2009-12-03 @ 23:01:39
URL: http://vaniljbullen.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0