pigment

Så det var julafton till slut,
dagen då det var meningen att alla skulle vara glada.
De skulle ha det trevligt.

Ändå... stod stod jag själv där inne på mitt rum och klämde på mina egna lår.
Stack inte magen utöver mina strumpbyxor?
Verkade inte de vara tajtare än det normala?


Jag skämdes, jag var så generad.
Jag ville inte visa mig själv i det här skicket,
även fast det egentligen bara handlade om min släkt.

För guds skull,
jag hade gått från att ha varit vad mamma kallade för ett "streck" till
att vara vad som enligt de andra ansågs vara normalviktig. Normal.
Dock enorm enligt visionerna som visades igenom mina egna ögon.

Äcklig, fet, ful, alla dessa tunga och förbannade tankar som
rent ut sagt fick mig att falla ned längs min inre, negativa spiral.
Det gjorde ont.
Det gjorde ont inombords.

Jag ville inte behöva vara genomstressad och som om livrädd över
att kanske få känna mig mindre värdig än de omkring mig.
Tårarna, de kunde inte sluta att rinna ned och falla ned i golvet.

Men nu fick ingenting gå fel.
Nu fick det inte det,
idag så skulle det vara en bra dag för en gångs skull.
Och ändå... så hamnade jag i dessa tankefyllda tillfällen.

Ingenting fick gå utöver, jag fick inte äta mer än de andra.
Och det gjorde mig så lugn på något sätt.
Jag skulle bara äta den bestämda mängden av mål enligt mitt matschema och...
på ett eller ett annat sätt så...
kändes det så otroligt fridfullt.

Att bara sitta där och titta på medan de andra åt mer och mer.
Vad jag hade saknat den där egentligen "sjuka" känslan,
det där triggande adrenalinet.
Det stämde alltså, det fanns mängder av det där "felaktiga" kvar inuti mig.
Och för att vara ärlig... så kunde även jag märka det på hur jag uppförde mig.
Jag blev mer avkopplad, jag skrattade med mindre ansträngning
- jag kände mig som om på en säker plats.


Det stämde. Allting stämde.
Jag var svag för det som lockade så mycket.
Jag kunde inte hålla mig tillbaka.
Det var bara så... så... masserande för min mentala tillvaro?
Jag visste inte ordet för det.

Fast så fort som det inte handlade om maten...
så kom den där gråa tonen inom mig tillbaka.
Allting blev som förr, leendena behövde en orsak för att komma fram.
Masken var än en gång fastklistrad utöver mitt "kritvita" ansikte.

Hittills åtta månaders behandling, spela roll.
Jag saknade det där andrenalinet att det nästan frätte på min själ.
Jag ville ha det tillbaka så otroligt mycket.

Ordet "frisk", det kändes så distant.

---

Okej,
det kanske har märkts att jag varit riktigt urusel med uppdatering på min blogg på sistone~

Varför, så har det till stor del handlat om tiden.
Sedan... så har det främst handlat om hur jag mått i överhuvudtaget.
På ett eller ett annat sätt, så var jag jag troligen något
förberedd på att jag skulle må riktigt dåligt under julen.
Så brukar det ju vara under just den här högtiden
Antingen är det ris, eller så är det ros...

Först min spegelbild som kusar runtomkring inuti min mentala kärna
och sedan vad som är omkring mig.

Universitet i vår... vilket är ett aniigen enormt steg för mig att ta!
Först, så stressade jag ut mig själv i våras då jag samtidigt var gravt underviktig
och sedan så har jag ju inte heller studerat någotning i höstas då jag gått i min behandling under heltid.
Det är... riktigt obehagligt för mig för att vara ärlig.
Jag menar, alla dessa tankar om att

"Det kommer att bli exakt likadant igen då du börjar att plugga".

Jag bara tänker på det kontinuerligt.
Utan stopp.
Varje dag.
Jag hatade min gymnasietid av hela mitt hjärta.
Och det kommer aldrig att förändras.
Aldrig. Någonsin.

Sedan så kommer ju min äldre bror tillbaka och stannar över nyår också.
... Och jag är livrädd över vad han kommer att välja för några ord att börja
med efter att han gjort sin traditionella "kram-och-lyft-upp"-kram med mig.

Då han kom hem någon dag i juni för att vara med under min student...


I juli då vi hälsade på honom i Lund...


Mamma hade ringt i förväg och läxat upp honom i förväg.
Det kunde jag se på honom.

Den där inre skammen över att
"Vad fan kommer de att tro om mig".

Undrar om den alltid kommer att finnas med mig om
jag alltid kommer att stanna på den här vikten.