Snö

Även igår söndags så var det snö utomhus.
En äkta snö, en äkta jul kunde man väl kanske säga.
Men snön var ju bara kall.
Ingenting annat...

Och så hörde jag Hanna(min storasyster) och
pappa diskutera om att ta en promenad med hunden.
Som alltid då jag var liten...
ta en promenad ned längs skogen och prästgårdshagarna.

"Vill du med oss eller, Victoria?"

En kort tystnad och sedan ett

"Varför inte?",

då fick jag ju röra på mig någonting och komma ut ur huset.
En bra sak, dock samtidigt alla de sämre tankarna längs det hela.
Som om allting behövde ha en bättre mening i det hela.

Men snö, då behövdes det dessutom kläder.
Och vad som fanns, det var täckkläderna från alla de yngre dagarna.
Mina äldre täckbrallor såg jag fullkomligt patetisk
ut då jag inte ens kunde knäppa ihop dem helt.

"Du får tänka på att du inte haft dem sedan du var riktigt liten, Victoria"

Spela roll, på ett sätt så tog jag ändå något illa upp.
("Jädra fetto", "Jaha, stora du..."),
jag ansträngde mig verkligen för att inte höra dem alla.

Då jag vände mig om, så såg min äldre syster ut
som en enda slags stor snigel i sin graffitimönstrade
och samtidigt limegröna snowbordsutstyrsel från fem år sedan.
Det var för roligt, jag kunde inte hålla det inne.
Och av någon orsak...
så blockade skrattet tankarna bättre än allting annat som jag provat.
Det var det goda mot de onda som regerade inuti mitt huvud.

Kanske såg jag ut som ett fullständigt parti idioti,
men känslan då jag öppnade ytterdörren fanns det inga ord för.
Att kylan knappt fanns där samtidigt som snön...
kune det ens vara möjligt?

Hunden trängde sig förbi mig och dök ned i snön.
Ett kort andetag.
Och jag kom därefter och slängde mig ned i det vita.
Det var så mjukt, så mjukt...

Med hunden innanför min vy,
så kom det av en ren reflex att ladda upp en snöboll emot honom
och jag grävde upp en hög med snö inuti mina händer.

Snön rasade smått isär i mina grepp,
men det var inte det som mina tankar riktade in sig mot.
En snöboll. Snö.
Hur länge sedan hade det varit sedan jag ens kramat en sådan?
Den kändes så distant och sällsynt den här känslan.

Förra året hade jag knappt ens vandrat utanför värmen av en fri vilja.
Förförra bara ifall promenad eller på min väg till gymmet tre stationer ifrån min egen.
Kylan hade varit alltför elak mot mig.
Den hade gjort på tok för ont för att jag ens velat lära känna den.
Mina händer hade ju till och med spruckit upp
till den punkt att blodet nästan rann ned för dem.

("Det är snö...! Och massor av den! Snö~!")

Jag sprang och skrattade som om jag var ett barn.
Jag var fyra år gammal igen.
Snön var härlig, den var himmeln för mig.

Det var nästan som om jag hade lagt mig själv i ide
under ett par år då det kom till att känna mig fri.
Alltid hade det funnits antingen krav eller någonting liknande att hinna med.

Jag log. Och stort.
Jag kunde känna det,
att det var någonting speciellt med det här leendet.
Innerst inne visste jag att mamma stod där bakom mig i köksfönstret och såg på.
Hon såg det där leendet på mina läppar som sken av solsken.

En del av mig var ännu ett barn igen.
Den andra var samtidigt rädd för uttrycket som mitt ansikte visade upp.
Som om vad höll jag på med.

("V-vad håller du på med, Victoria...??
Du kan inte hålla på så här...!
Du kommer att le, visst, i kanske en minut.
Och vad händer sedan... jo, du mått skit än en gång igen.
Din mamma kommer att tro, och sedan din behandlare då de har samtal,
att du mår finfint - då du egentligen inte gör det...!
G-gör inte någonting du sedan ångrar!"

Jag var nitton år gammal.
Samtidigt ett barn.
Samtidigt rädd för livet.

Det fanns inte bara ett "jag".
Det fanns tusen av dem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0