pigment

På ett sätt...
så känns det som om jag aldrig bestämmer mig.
Som om jag aldrig håller hårt nog om ett sammanfattat beslut
att det glider ur mitt grepp och flyger upp i luften än en gång.

Konstigt vad många gånger det immats fram som en slags
nostalgi av då jag var på Euro Disneyland som liten.

Jag släppte taget om min ballong för att se den gå i tusen bitar framför ögonen på mig.
Men den gjorde inte det.
Den flög, flög upp i luften,
så högt som mina ögon kunde nå.
Sedan såg jag den aldrig mer igen.
Den hade försvunnit sin väg ut i intet.
Den var borta.


Ibland så känns det som så ofta som jag gör detsamma med mig själv.
Vissa dagar, då har jag bestämt mig att
"Nu jävlar skall någonting ske", "Se på mig bara!",
och ändå så tynar det med tiden bort eller bara försvinner.


En del dagar så kan jag inte ens greppa tanken på att jag ens inbillat mig något sådant.
"Som om JAG skulle ha kunnat uträttat något
- jag är ju för guds skull inte bra på någonting!"
"Dumma, dumma Victoria. Vad tänker du på egentligen?"

Jag hatar det.
Jag hatar det så otroligt mycket.
Hatar det till den punkt att mina armar och knogar verkligen vill slå sönder saker och ting.
Riva sönder, slita itu.
Hela mitt inre skriker av att det är på tok för trångt för allting jag känner
- det måste bara ut. Hatet. Att det ändå inte kunde försvinna...

Jag vill inte gråta var och varenda dag,
det är bara lidande.
Folk vill inte ha med någon svag att göra.
Man skall vara acceptabel, se bra ut, vara skicklig på saker och ting.
Det känns som om jag är halvt blind.
Allting inuti mitt huvud, det blockerar min vy och syn.


Jag ville inte säga, jag kunde inte säga någonting.
Antingen var jag för stunden stum, eller så kunde jag bara inte finna mina ord för det.


Hat, hat, hat.
Mängder, mängder och mängder av det!

Mina tårar räcker inte till, de är inte nog.
De kommer nog aldrig att vara det heller.

Den lilla flickan sprang efter sin ballong.