Ut och in

Ännu en vecka över då... elva dagar till jul.
Det verkar bli ännu ett år utan en julkänsla för min del.
Och på ett eller ett annat sätt, så vågtar ju ändå inte säga det ut.

"Självklart att du har en julkänsla", "Den kommer",
eller bara den där sympatiserade blicken från min mamma.

Det är nästan underligt hur lam en människa blir känslomässigt då den inte mår bra.
För mycket tankar som rör omkring,
att orken då knappt finns kvar åt det nästan självklara.
Kanske inte i enbart svart och vitt, men den grådaskiga tonen i allting.

Fast det känns mer som om det blir svart och vitt ändå.
Då jag igår skulle dra på mig mitt gamla nattlinne av satin som jag haft i flera år(alltså innan...),
så hamnade det en klump i halsen på mig.
Total chock, det fick bara inte vara sant - det fick det inte!!
Det var tajt, det var på ett sätt svårt att vrida mig om.

("M-men jag kunde ju ha det för ett par veckor sedan...!!
D-det kan ju inte vara så, nej...
det kan det inte... ahaha, kan det inte...!")

En del av mig själv ville slita det i stycken medan den andra
ville huka ned på golvet och hålla händerna för ansiktet.
Det fick inte vara sant.
Jag kunde inte ha gått upp i vikt då jag följt mitt matschema - till punkt och pricka...!
Vad det än var, så fick det inte stämma!

--

Mamma lade ned sin morgontidning på bordet
och satte ned sina armbågar ovanför den med ännu en suck.

"Vad är det du grubblar på idag då?"

Jag ville inte prata och därmed påminna mig själv om faktumet.
Hata, hata, hata milalängder.

"Nu får du faktiskt säga!"

..."Vet du vad som är så roligt egentligen?
Jo, det är att jag skulle ta på mig mitt eget nattlinne igår - och så var det för litet...! För litet!
Och jag kunde ha det som vanligt dagen då H(min behandlare) meddelade mig om att jag nått min målvikt!
- Alltså så måste jag ha ökat i vikt...!!"

Som att jag kräkte ut allting jag tänkte och kände på en och samma gång.
Kaoset inom mig löpte ut.
Min ilska började urarta sig i en enda stor panikångest att tårarna rann.
Jag grät av både vrede och desperation.
Det fick inte vara sant.

"Men du får faktiskt tänka på att du haft ditt nattlinne sedan du var liten..."

"Spelar ingen som helst roll...! Jag kunde ha den INNAN också...!"

"Jaha, ja... men sedan så har du ju börjat få en byst också..."

"M-men det var runt midjan också, midjan..."

Tårarna löpte fortfarande ut ur mig.
Jag ville varken höra eller tro på någonting,
allting kändes som om det skulle vara något slags elakt faktum riktat mot mig själv.
Varför hatade Gud mig så?
Varför behövde min kropp urarta sig så här?

"Nu får vi sluta det här...! Inte att den här dagen också blir dålig
- ät upp din frukost nu!"


Det kunde inte bara handla om min onormalt stora byst som jag aldrig haft förr.
Det kändes som om det handlade om allting på min kropp.
Bak, fram, åt sidan, uppe, nere, låren.
Allting kände jag på för att undersöka vad som förändrats.
Bysten var det första som jag lagt märke till för länge sedan.

Aldrig att jag hade haft en B-kupa i mitt liv... inte alls.
Vilken chock jag kunde minnas att jag haft då mamma påstått att det
självklart skulle vara en B som jag skulle ha med mig i omklädningsrummet.

Medan vikten börjat dala ned då jag var i första ring,
så verkar det nästan som om min kropp hade lagt sig i ide i väntan på de bättre tiderna.
Underlig känsla att jag sedan fick en byst under ett halvårs tid.
Nästan den där stolta känslan över att vara mogen trots att
jag fann det allra största tycket i att vara smalt som ett barn.

Jag var mjuk, inte kantig eller ben som stack ut.
Kunde springa framåt med glädje under minusgrader
utan att känna att varken mitt hjärta eller benen orkade med i farten.

Vissa saker var bättre nu jämfört med förr.
Fast samtidigt så fanns den där längtan kvar än.
Att kunna känna sig slank och grasiös.
Att känna sig "ren" inombords utan det "smutsiga" som så många samtidigt åt.
Det där självuppbyggda självförtroendet som berättade att jag var smalare än "dem".


Det är nästan sorgligt hur ens insida kan ha en sådan motsats som skepnad till skillnad från det yttre.
Om en person inte är ett "yttre skelett", så tänker sig troligen inte så
många människor att det kan finnas rädsla för det vardagliga där inne.
Förskräcken till någon slags mat eller någonting liknande,
hatet som gör en villig att prova näst intill allting för det egentligen ohälsosamma målet.
Någon som inombords är ett gråtande barn som sitter på huk i ett hörn.

Det behöver knappast alltid handla om ens utsida... utan det inre.
Det är insidan som ger utsidan dess glans.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0