pigment

Jag försökte att intala mig själv innan helgen,
att inte stressa upp mig själv över det egentligen minst stressade av allting
- lugn och ro.

Samtidigt som det ju bland annat är det som ens helg finns för, eller hur?
Sova långt in i dagen, helt enkelt ta det lugnt.

Fast för mig... så kunde det vara rent helvetiskt.
Det var som en tystnad som tillät mig att höra allting bortom det medvetna.
Alla tankar, vare sig de var tomma eller fyllda med självhat.
Ju mindre det fanns saker att göra och ägna mina tankar åt,
desto mer fanns det rum åt dem

Bara tankar, tankar, tankar.
Det spelade ingen roll hur mycket jag än förberedde mig själv,
de hade redan kommit ikapp mig sekunden som jag öppnade mina ögon.


Vad de hade att berätta för mig kunde skifta från gång till gång,
men oftast så fanns alltid den där rädslan där.
Någonting var jag tvungen att göra,
någonting så att jag inte kände att jag gled efter alla omkring mig.
Tvånget av att göra någonting "nyttigt" av tiden.

Jag bet ihop läppen.
Nu fick inte det första de såg där hemma av mig vara varken ett regn- eller ett åskmoln.


Jag fick inte tillåta mig själv att vara svag från den allra första sekunden.
Jag fick visa vad jag stod för.

...vilket kanske inte höll i sig alltför väl.
Åskmolnet kom fram ur mig då jag upptäckte att min storasyster tagit min
favoritsked(barnsligt nog för en som är nitton år) till frukosten.

Frågandet om vad som var min issue, varför inte ta en annan sked.

En annan sak kom med därefter, jag kände mig sliten redan nu.

"Du verkar inte ha fått en bra början, Victoria",
hördes min mammas röst säga bakifrån min rygg.

Så hon var lika kvick med att läsa av mig som en bok idag.
Fast ändå så var jag inte så överraskad.
På ett eller ett annat sätt,
så kunde jag verkligen känna av att mitt ansikte inte följde mina order.
Det hade byggt upp sina egna regler att följa.

Så fort som jag satt mig ned, så betraktade jag bara skålen
med müsli som stod på bordet rakt framför mina ögon.
Den var mer intressant än vad jag själv kände mig som.
Den hade färger, den hade mönster,
jag var tillintetsägande.
Jag kunde känna det, hur grå jag var.


Alltid då vi kom in på det här samtalsämnet,
så skulle det alltid vara en och samma visa.
Jag skulle säga en sak, och mamma skulle påstå den raka motsatsen.

Hur många gånger hon behövde berätta det
verkade inte spela någon som helst roll för mig.
Det absorberades inte in i mitt huvud, utan bara studsades ut igen på ytan.
Och alltid.

Jag kunde känna hur det blev allt svårare att bara
hålla vad jag kände inombords för mig själv.
Saker blev bara på tok för mycket för mig,
att jag fick känna mitt huvud verka som en ballong någon pressade luft in i utan stopp.
Det var på gränsen, någon gång så skulle det förr eller senare spricka...

Tårarna började rinna.
Aldrig att jag kunde hålla dem inne.


Och varför behövde jag säga de orden?
Varför var jag tvungen att få mamma att gråta,
höra henne att säga
"Du gör mig så förtvivlad", med röda ögon?

Det handlade inte om att jag avskydde allting som hade med mitt hem att göra.

Det var tankarna och minnerna som huset väckte upp inom mig.
Dåliga minnen.
Minnen som berättade om vad jag gått igenom,
hur jag tänkt och samtidigt rasat ned i vikt tillsammans med stress.
De drog mig på något sätt till vansinne.
Fick mig att lida.

Hon grät, jag grät, vi båda grät.

Hennes ord om att
"Jag önskar att jag mådde bättre snart så att allting skulle vara bättre för oss",
varför hann jag inte säga dem före?


Så fort jag försökte fly ifrån allting kaotiskt inuti huvudet på mig,
så satte jag mig framför datorn.
Någonting borde ha kunnat slita loss mig ifrån det.
Men så såg jag mappen för mina digitala foton, som jag klickade på sekunden efter.

Mars under 2008 tills nu, nästan allting fanns där.
Bilderna av mitt då livlösa ansikte, det fyrkantiga huvudet utan runda kinder...
och de som jag tog varenda vecka, under samma tid, på samma dag,
efter att jag tränat innan jag sedan skulle kuta till tåget.
Det var som en slags praktiskt dagbok.
Jag ställde mig på vågen i hopp om att få göra ett litet glädjeskutt därefter...

och sedan så tog jag kort på mig själv i spegelbilden
- medan jag stod där i underkläder för att ha ett slags minnesbevis.
Värst av allting var det då någon tant förstås råkade stå bakom mig att ta god
tid på eller ifall någon precis kom in och såg på mig med den där blicken.

Bilderna fanns kvar där, och alla av dem.
Från att ha haft kurvor, ned tills då jag fick stå i en viss ställning
för att trosorna inte skulle glida nedför benen.
Jag var åter igen ett barn.
Vissa foton såg jag på med tanken om att jag trodde att jag hade fler kurvor vid den tiden,
andra motsatsen.

Fast det värsta av allt var... längtan som började komma fram.
Hur jag betraktade en stor del av bilderna, att de såg så graciösa ut.
Jag ville knappt ens se på min egen kropp nu.


Att allting åter och åter skulle få mig att känna så hjärtlös och skärande.
Att få någon som betyder så mycket för mig att gråta, att skapa dispyter,
det var inte vad jag var ute efter.

Jag ville vara lycklig, jag ville vara normal.
Jag ville ha ett liv att se tillbaka på med ett leende på läpparna.
Jag ville vara tillfreds.
Lycklig.