Att bli trodd

Den här gången fick ingenting gå fel,
nu skulle jag för en gångs skull tafyllda mått.
Inga ursäkter för någonting.

Varken några tankar eller någon oro.
Vad jag än hade för någon stress som cirkulerade inuti mitt huvud.
Allting som jag behövde fanns...

..."Men vad fan..."

Men en gnutta ansträngning så sträckte jag mig ännu längre in i skåpet med flingor, och fann bara paketet som pappa tömt på smulor dagen innan.

"H-har vi för fan inga Allbran...??!!"

"Va... vad då?"

"-Vi har inga Allbran...!!"

Och... så löpte det sedan ut förstås.
Mitt matschema sade att det skulle vara Allbran
till frukosten under fredagarna och på något sätt...
så brast min dåvarande harmoni itu.
Jag greps av panik, det fick bara inte vara sant.

Mammas ögon hade den oroliga blicken,

"Men det är väl bara att ta müslin..."

"N-nej, det är det inte...!!"

Då det enligt schemat inte fick vara en nyckelhålsmärkt müsli...
så började det eka inuti mitt huvud. Och högt.
"Socker, socker, socker", åter och åter igen.
Jag kände hur det blev kaos inombords och att ångesten började dra mig till vansinne.

"N-ni åkte ju till Willys igår...!
Brukar man inte storhandla där??"

"Men gud, jag vet inte vad jag skall säga...
Dt var ju knappt att jag ens orkade åka dit då, så att Hanna var tvungen att hjälpa mig..."

"J-jag vet, jag vet..."

Det började rinna ned tårar från ögonen på mig nu.
Först på grund av mitt chocktillstånd,
men nu också adderat av ångesten över att ha brusat upp
framför och mot min mamma då hon samtidigt var så svag, så svag...
Som jag aldrig sett henne som förr.
Jag var en hemsk människa, så hemsk.

Hon satte ned sin hand emot min stol och försökte dra en lättsam suck
samtidigt som hennes ögon var alldeles röda..

"Nu gör vi så här.
Du fortsätter att göra i ordning ditt, så åker jag och handlar ditt Allbran på Statoil"

("Vad...?")
"V-va...?"
"N-nej... det kan du inte göra...!
Jag känner mig så hemsk!"

"Du, gör inte det-"

"-Det var bara att jag intalat mig själv att inte behöva oroa mig själv, gjorde mig inställd...-"

"- Det är därför jag ska känna mig hemsk, inte du"

Men det var ju inte så.
Jag var den hemska,
det var bara på grund av mig som det alltid skulle bli dispyter.

Hur kunde någon så godhjärtad få någon som mig?
En människa som ständigt går runt trött som om hon sovit dåligt,
då det egentligen bara varit tankar som tärt på en?
En flicka som mitt i allt kan bli en tickad bomb?

Mitt i allting, bland våra ord... så hörde jag henne vid ett tillfälle säga
"Och jag som hoppades på att det skulle bli en mysig morgon tillsammans".
Det var det som gjorde allra mest ont inuti mitt hjärta.

("Se på dig bara, Victoria.
Du sliter på den du älskar som allra mest, du är inte värdig")

---

---

Min behandlare var förstås inte nöjd med resultatet av mina icke-fyllda dagar.
Jag hade gått på en behandling i redan åtta hela månader,
nog skulle jag banne mig kunna vara kapabel att ta fyllda mått.

På hennes röst, så lät det som om den lika gärna kunde ha uttalat "Du, jag tror dig inte".

"Och varför skulle du inte kunna ta fulla mått då du mår dåligt?"

"Därför att... jag vet inte, jag kan inte sätta punkt på det.
Det är... allting, det är faktiskt jättesvårt då jag mår som skit, verkligen"

"Det förklarar inte nog. Du har gått här i HELA åtta månader,
så borde allt kunna ta fyllda mått vare sig du mår dåligt eller inte"


En del människor, de tröstäter när de mår som allra sämst.
Jag kan kallas för den totala motsatsen.
Det blir svårare att äta, att orka.
Hungern bleknar något, jag behöver inte äta lika mycket.
Inte konstigt hur det blev under det senaste skolåret som gick
innan jag tog studenten i somras - som en vandrande pinne.

Samtidigt... så är det inte alltid lika enkelt att förklara.
Sitter man i min sits,
då kan det lika gärna ses som en lam ursäkt för att undvika.

Det är så jagande att ständigt inte bli trodd,
utan bara missförstodd.
Orden skall alltid vara fel.


Det känns som om jag ständigt springer och är på flykt.

Kommentarer
Postat av: pinkhelp

Ja, jag gillar att gråta, det känns som om allt det onda försvinner ur kroppen. Men de enda gångerna jag brukar gråta är om jag pratar med någon annan om att jag har ätstörningar, alternativt när jag bråkar med min kille. Men jag bor ensam mitt i ingenstans, så det är svårt att tvinga sig själv till tårar när man inte har någon att kramas med. Men om en vecka är jag hemma hos min familj, och pojkvän igen. :)

2009-12-12 @ 08:37:03
URL: http://pinkhelp.blogg.se/
Postat av: Miranda

Blir så berörd av att läsa din blogg. Jag hoppas verkligen att du fortsätter att kämpa!! Du är så stark. Och du är inte hemsk, du är en vilsen själ som mår dåligt. En vilsen själ kan inte vara elak. Jag hoppas med hela mitt hjärta att du klarar av gå vidare i rätt riktning! Det är DU värd. Kram

2009-12-12 @ 09:22:14
URL: http://www.mybordergirl.blogspot.com
Postat av: Victoria

svar till Miranda:



Det verkade inte som om du hade en blogg,

så jag svarar på din kommentar här istället~



Vad roligt att du blir berörd av min blogg. :3

Blir alltid så glad då folk verkar finna tycke i det jag skriver~



Det är bara svårt att inte känna mig hemsk då det enkelt kan bli fel - jag hatar mest av allt att se viktiga människor för mig att gråta... eller orsaka bråk. Fast nog stämmer det att jag är vilsen allt. Det är därför jag är så förvirrad och känner att jag inte har någonting att gripa mig tag i då människor "puttat mig tillbaka".



... men jag ska försöka att göra mitt bästa. :3

Jag ska ge mitt allt, och hjärta för att jag har ditt stöd med vid sidan om~<3



kram

2009-12-13 @ 22:20:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0