pigment

Idag var jag frisk, det hade jag bestämt mig.
En duell av argumenter mig och min mamma emellan.
Men ut kom jag.
Och det kändes som en slags seger att sträcka ut mina händer bland snöflingorna i luften.
Äntligen, äntligen ute ur helvetet.


Men huvudsaken var att jag inte var där nu.
Jag var på kliniken där det fanns folk, där jag inte kände mig öde och tom.
Det var det som räknades...


Själv så hade jag aldrig varit den där personen som bara var totalt borta ibland.
Jag fanns alltid där, halvt medvetande om vad det talades om.
Jag hörde allting, men samtidigt så fanns tankarna nedgrävda djupt inom mig som i ett ide.
("Det... det kommer att ordna sig. Det... kommer att ordna sig... troligen, ja..."), mängder av intalanden som aldrig övertalade mig nog.
De flöt bara där uppe på ytan.
Kom de åt, så tog de åter en studs upp igen.
Botten var mörk och svart och där låg jag för det mesta,
i väntan på att någonting skulle vara starkt nog att kunna dra mig upp därifrån permanent.
Jag ville se det ljusa och vackra med livet...


Till slut nådde hon orden om att jag kanske snart skulle
få minska med att väga och mäta upp maten.
Mina mättnadskänslor och hela det systemet fungerade
annorlunda än de flesta människornas.
Enligt henne så skulle mina ha varit normala efter hela åtta månader...
men ändå inte.

En sida av mig ville sträcka händerna i luften,
tjoa ett lyckorop av att äntligen kunna få äta en mindre
mängd mat än vad som gällde enligt mitt matschema,
den andra ville slå armarna runt mitt ansikte för att göra mig blind.
Jag ville inte se, jag ville inte se.
Jag fick inte börja nu.
Varför skulle jag behöva känna var och varenda tår åka ned kanan längs min kind?
En och en av dem?
Kaoset inuti mitt huvud rådde vilt.
Det var illa som det var, det var illa som det var...


Tårarna rann så att de föll ned.