pigment

"Att försöka är bland det bästa en kan göra"

"Den person som inte ens vill försöka är den som då får minst i retur"

 

Min nyaste målning som inte verkar ta slut ännu...

Idag under en promenad med min mamma, ville hon ha ett svar till slut.
Vad var det för någon mening att fortsätta gå vidare om vi inte ens kunde prata normalt?
Antingen eller, och det var det som jag avskydde så mycket.

Jag kanske inte ville prata om allting.
Vissa saker och ting kanske kunde jämföras med ordet "tabu".
Det gjorde bara ont att påminna sig själv om så tyngre saker genom att uttala dem.
Jag ville inte att det skulle göra ondare än det redan var.


Inget till svars, jag började endast öka takten för att "fly" från det hela.


Jag ökade takten åter igen och sade knappt något ord mer under promenaden,
förutom ett "Jag är bara i vägen, är inte jag".

Mammas ögon var då röda.

Jag ville inte blotta mina inre tankar, för då skulle bara det slå emot på båda håll.
Emotionella slag mot båda tvås kinder, ord som gjorde ont att höra.
Mitt huvud bestod endast av svart, så varför.

Allting skulle vara så bra, så bra.
Men varför kom det plötsligt så mycket på en och samma gång?
Jag kunde, jag kan bara inte förstå det.

De senaste dagarna har mitt huvud bestått av ett enda evigt kaos.
Och det har också tagits över maten... den blir så förbannat vedervärdig,
samtidigt som rädslan om en nedsaktad metabolism sprider skräck inombords.
Vad jag än gör, så passar det inte in.
Vad jag än gör, så splittras och delas det i slutändan.
Kan jag inte bara dra täcket över mitt huvud?


Hur mycket jag än pressat tillbaka då folket omkirng mig hade propagerat
om antidepressiva medel, så hade jag till slut gått med på att sätta det på prov
(inte att jag hade sagt ut det högt, dock).

Vi hade en bokad läkartid på onsdagen för att få intyg till aktivitetsersättning under mina studier,
min ansökning till universitetet var inskickad...


ställde mamma sig emellan mig och TVn i vardagsrummet.


Allting rann över. Tårarna rann nedför mina kinder och jag greps utav en grav panik.
Det fick inte vara sant, det fick bara inte vara sant,
nu när jag för en gångs skull vågat ha förväntningar och hopp...
hur kunde jag lita på någonting någonsin? Hur?


Så patetiskt egentligen.
Det var inte mamma som bestämde dessa saker,
hon var blott meddelaren och ingenting annat i det.
Och ändå tog jag det över henne på grund av min inre desperation.
Så dumdristiskt svag.

Hon intalade mig vid middagen att imorgon skulle vi till läkaren.
Då skulle allting ordnas, alting skulle bli bra.


Då var det ännu en gång som jag ringde på psykiatrins dörr.
Ställde mig framför receptionen vars skyddsglas skjutsades åt sidan.


Det visade sig att mina besök räknats upp till det rätta antalet att jag fick ett frikort dit.
Så mycket pengar att inget mer behövdes betala där.


och jag tyckte inte om den tanken. Alls.
Det kändes som att få rena rama kalkonpriset för stunden och
jag stirrade upp mot taket så fort som jag satt mig ned.
På barnböckerna i hyllan som jag läst som liten,
Friskis och Svettis-tidningen på bordet...
och en tår började samlas nu i ena ögot.

Jag ville inte vara här.
Jag ville inte vara någonstans.
Jag ville bara bort från allting som kallades för verklighet.


Mamma stod vid sidan om med ett lättsamt leende på läpparna
och fick ett skak på huvudet till svars.
Nu rann tårarna i dess plats.


Ett nick på huvudet hann jag med knappt innan läkaren nu ropade ut min namn.
And so the hell began...


Då grät jag.


Det var allt jag visste,
så jag fick rycka på axlarna så fort hon kom med efterfrågorna om det.
Kändes så bisarrt på ett sätt.


- Men det ville ju inte jag!
Jag ville läsa vad jag ville läsa om jag ens skulle vara på universitetet!
Självaste sitsen jag satt i fick mig nästan att kräkas utav mental tortyr.


säg inte det som om det skulle vara rent omöjligt för mig...
Hur i hela friden hade jag hamnat i en sådan position?


... säg inte sådant som jag inte vill höra.
Det var aldrig någon som gjorde allt, det flesta åt mig,
utan det var alltid jag själv. Alltid.

Och nu hade jag blivit placerad på en sits där jag skulle välja emellan att få pengar, bidrag...
eller läsa vad jag ville läsa, som de andra ansåg för komplicerat för mig.
De satt och näst intill nickade i takt med varandra då den ena sagt sitt ord.
Jag satt och grät som jag aldrig någonsin hade gjort hos någon
av de alla kuratorer och psykologer jag gått till.
Känslan av att vara fullkomligt chanslös gjorde så förtvivlat ont i bröstet på mig.


Mammas ansikte frodades upp med hopp.


... där var den lömska boven bortsett från kemikalierna.
Denna fråga om man antingen gick upp, eller ned.
Här bevittnades det. Att jag ganska definitivt inte var utan issues då det kom till kroppen.
Jag greps av panik.
Om det var tillåtet fanns också lusten att kasta stolen tvärs över rummet.
Den fattande pricken hade slutligen nått i:et...


Min blick möttes inte med hennes, den var alltför bortkopplad av det enorma kaoset inuti mitt huvud.
Antingen eller, piller och gå upp... jag ville säga till mamma att jag önskade att jag vore död.