pigment

Plötsligt kan allting att röra sig emot en,
attraheras mot ens riktning för att sedan slå ihop och efteråt falla ned i bitar.
Fastän det inte gått en lång tid alls, tycks jag bli allt mer kluven och delas i två bitar.
Kan inte sluta tänka, kan inte lämnas ifred utav dessa vindar.
Ibland kan jag inte göra någonting annat än att stirra ut in
i ingenstans och låta en ensam tår rinna ned för min högra kind.
Mitt i allt... vet en i slutändan inte ens om vem den är.

Allting på grund av att mitt första uppföljningssamtal på
ätstörningskliniken är i övermorgon, på onsdag.
Vad jag skall känna inför det, vilket parti att ta är det som särar mig själv i minst två delar.
Friheten har sitt ultimata, sitt gyllene värde. Saken i sig att kunna välja och ta vad som helst.
Detta kontrat emot faktumet att de omkring mig yttrar annorlunda ting.
Min äldre systers ord om att jag gått ned i vikt med den allvarliga tonen. Att jag vägde för lite.
Överraskningen jag kunde känna inombords då min pappa igår under lunchen
sade att jag skulle ta en till köttbit, sedan följt av


Det var den första gången han sagt någonting sådant till mig.
Innan hade han endast sagt saker som om fullkomligt empatilöst, att det bara var att äta.
På en och samma gång som det hittills så pass sällsynta visade sig, föll en klump nedför halsen.
Först min syster, sedan dessutom han.
Följt av att min såkallade byst kunde liknas med en planka.

Så varför såg inte jag det på detta vis då?
Varför kunde jag vid vissa få, få tillfällen känna mig tillfreds i spegeln
och under de allra flesta känna mig som ett berg? Med låren ifrån helvetet?
Känna mig fulländat vedervärdig och äcklig momentet
mina svarta strumpbyxor dragits av benen? Hemska flicka, hemska människa.

Innerts inne önskar jag att jag kunde veta vilken roll att ta som betraktaren i spegelbilden.
Som den sympatiska människan, vilken sätter handen på den andres axel längs orden


eller som den dömande