pigment

fick jag ta emot faktumet att det fick bli en extra lektion på torsdagen
då jag under rasten drog iväg för att hinna till min samtalstid på ätstörningskliniken.
Skulle jag ta samtalet så lite som en vecka senare,
skulle jag vara tvungen till att åter skriva och fylla i alla dessa mängder av enkäter.

Idag hade jag dock bestämt mig för att välja det ena före det andra.
Ta i tag och prioritera det som kändes viktigast.
Denna dag skulle jag ses med min behandlare och tillsammans gå igenom
vad jag skrivit under testfriskskrivningens alla pappersark.


Skulle dessa resultat räcka till, skulle även jag få vara en av alla de patienterna
vilka, under min betraktan, vandrat igenom korridoren samman
med ett leende och en liten blombukett.
Kanske kunde man jämföra denna känsla med ett barn som såg på en brud i sin vita klänning.
Inte ett enda uns utav tyngd på axlarna, med ett vida leende och
"Det här är den sista gången som ni ser mig här~" hade en av dem alla uttryckt sig.
Vad de alla delade för någonting gemensamt, var att de var friskskrivna.

Jag kommer nog troligen aldrig att glömma bort den där känslan som jag bar på
då den som skrivits in till behandlingen närmast efter mig stod där med buketten i hand.
Hon, som inte ens kommit in en vecka efter mig,
medan jag fortsatt hade ett fullt matschema och inte ens fick ta spontana promenader.
Uppgivenheten inombords. Den ekande påstående tanken om att jag inte ansträngt mig ett enda dugg.


När vi väl hade satt oss ned i ett ledigt sådant av behandlarnas kontor,
lade hon ned en liten hög utav olika pappersark och stenciler.
Överst låg det som hade de sju stycken friskhetskriterierna nedskrivna på sig.
Och som uttryckt sig innan uppfyllde jag antalet av fem stycken,
vilket i sig gav upphovet till en partiell remiss.
Vad som inte kunde kryssas av var punkterna vilka kretsade kring hunger- och mättnadskänslor,
samt faktumet ifall tankar kretsande kring mat upplevs som besvärande.

Dock hade jag inte haft någon som helst aning om att allting skulle ske denna dag av alla.
Orden om att detta tillfälle skulle vara vårt sista samtal
och att jag skulle komma på uppföljningssamtal hos en annan behandlare i framtiden.
Plötsligt tycktes inte mina fötter mentalt talat stå kvar på grunden längre.
Mitt i allt känner man inte sig så säker och stadig i ryggraden längre...


Desto mer vi talade med varandra, desto mer ting som hon yttrade...
tycktes allting stiga sig upp inuti mitt huvud.
Plötsligt dansade tårarna på kanten, nära att falla. Mitt i allt så föll de.
Ibland verkade det som om min röst krampat ihop sig så pass att det gjorde ont.


höll hon ut två stycken presentkort ifrån SF bio med ett leende.
Samtidigt som det inte fanns något att göra åt saken med blommorna,
fanns djupt inombords den där önskan om att ha fått någonting konkret, att hålla i och spara.
Det enda som kunde göras var att le som tacksamhet.



Tillsammans vandrade vi tre till matsalsrummet, där vi alltid suttit och ätit tillsammans klockan tolv.
Min behandlare och jag ställde oss bredvid varandra, framför den vida vita tavlan.
Exakt som jag sett framför mig, hade jag inte omvandlats till någon fotogenisk varelse.
Men huvudsaken var dock att jag hade ett fotografi att hålla mig vid längre fram.

Under den sista omfamningen fanns den omedvetna, medvetna viljan till att inte släppa taget.
Istället höll armarna sig om starkare ibland och tårarna rann utav ren automatik.
Rösten tycktes börja försvinna och bröstkorgen smärta simultant.


Idag fick jag en partiell remiss. I andra ord blev jag praktiskt taget friskskriven.
Jag fick inte den där buketten som jag kunde betrakta de andra gåendes igenom korridoren med,
inget sådant där viftande runt med händerna till de andra,
sägandes ord som att det är den sista gången de skulle se mig.

Momentet dörren slogs igen bakom mig, tog mina steg mig fram till spegeln hissarna emellan.
Ögonen var knallröda. Mellan ögonbrynen fann sig den där lilla gropen,
vilken alltid visade sig när känslorna övermannade mitt sinne.
På något sätt och vis tycktes ett alltför stort vaakum eka inuti min insida.
Det gjorde ont, jag ville springa in och tillbaka.
Likt barnet som springer tillbaka till sin säkerhet,
till den person som jag lutat emot, litat på mest av dem alla under de senaste två åren.
Plötsligt skall allting ha blåst bortom ens grepp och synhåll.

Utanför tycktes regnet ha tagit ett moments ro, det var pölarna och kylan som hållit sig kvar.
Med de redan nedkylda fingertopparna drog jag ut mobilen och såg på kontakten "Mamma".
Ett missat samtal ifrån henne. Djupt andetag, ett stannande till.


hördes en alltmer lättsammare röst säga på den andra sidan luren.
Plötsligt tycktes mer och mer rinna ned på led.
Hade inte regnet kort innan fallit ned på marken hade viljan troligtvis varit alltför stark
att jag hukat mig ned på marken med händerna för ögonen. Släppt telefonen ur min hand.
Världen tycktes abstrakt falla ihop och isär.