pigment

Den andra dagen på mitt sommarlov,
samtidigt som det känns som om det gått en hel vecka av någon orsak.
Men troligtvis kommer förhoppnings allt som blåser i form tankar inuti mitt huvud
börja lugna ned snart och skifta över till sköna brisar.
Desto mer jag tänker, desto mindre tycks jag hålla mig till dessa regler som jag skall.


- dryck till VARJE huvudmåltid
- om smörgås till lunch, en baguette - ät upp HELA
- om toast till lunch - ät upp den hela
- påverkas inte av vad andra äter och deras ätvanor
- du skall, behöver ändå äta mer än dem alla
- du kan äta tryfflar, flera dagar, varenda dag om du så vill!
- du har helt perfekta värden, så du KAN äta
- du kan äta "laddade" ting varenda dag i veckan, utan att någonting händer
- känner du för att äta någonting, men tanken slår emot
- ÄT ÄNDÅ
- rikta dig mot att äta som matschemat, INTE mindre
- du skulle ändå kunna gå ett kilo eller två
- ligger till och med under din målvikt, normalviktens nedre del på "kartan"

[reglerna jag skrivit ned i mitt klotterbok på vägen hem ifrån min "friskskrivning"
efter att ha tagit in min behandlares bestämda ord]


Det känns verkligen inte som att jag följt dessa helhjärtat, haha..
Först att tanken på att sitta en heldag på universitetsbibilioteket brände sig fast i pannan på mig,
för att inte säga då det flesta man i ren allmänhet såg folk äta, dricka
på universitet om inte lunchtid var en lite pappersmugg med kaffe inuti.
Drycken finns tendensen till att hoppas över då det längs det hela
känns som ifall jag skulle ha "mer plats" till det andra att äta,
medan brödet på baguetterna framför mina ögon tycks mer liknas som berg.

I och för sig att jag fick en partiell remission och inte en fulländad friskskrivning,
men jag trodde förr att om jag ens skulle bli friskskriven,
att ting skulle kännas så mycket enklare och fridfullare.
Att kost och allting som kretsar sig omkring det hela inte skulle fästa sig fast
på min panna momentet jag inte lägger ned en tanke på resterande.

Huvudsaken är att mitt första efterföljningssamtal är inbokad den första juni,
och att ingenting minskats ned på alltför mycket.
Känns bara en aning förvridet då de berättar att ifall jag skulle gå ned ett enda kilo,
att det skulle vara riktigt illa emot min kropp, och att jag skulle få sitta där åter igen.
Detta samtidigt... som jag undviker att se mig själv i spegelbilden ifall jag inte har
mörka strumpbyxor på mig, vilka får mina lår att se smalare ut.


Det skulle vara trevligt, ifall jag skulle kunna vakna upp en dag
då det känns som om alla är ärliga och ingen ljuger.
Då man inte skulle behöva hysa misstankar emot någon alls.
Kunna vandra runt i ett par korta shorts utan att unna en enda tanke över det hela~