pigment

Ibland tycks allting att stanna upp, ibland tycks alla vindar dra emot en.
Det var i alla fall känslan som svepte mig igenom under samtalet med vår konversationslärare.
En gruppmedlem hade glömt mötet fullständigt,
den som skulle ha med sig renskrivningen av manuset kom inte alls.
Istället satt vi tre resterande gruppmedlemmar mitt emot henne, med mig i mitten.
Ord om att vi gör väldigt många fel, att vi inte studerar nog.

Djupt inombords fanns den så pass starka viljan till att resa mig upp kvickt,
yttrandes orden att jag visst försöker. Mer än någon annan.
Så pass att jag inte orkar hur mycket som helst, att min mage utbryter sig i protester.
Dock tycktes inte min kropp reagera detsamma, sittandes stel som om en ekstam.
Istället kunde jag endast känna ångesten rinna nedför min ryggrad utav otillräcklighet.
Varför tycks man göra allting misslyckande då man samtidigt tycks slita sönder sig.

Orkade inte med att sitta och vänta i tre timmar tills eftermiddagslektionen
där vi ändå endast skulle sätta ut bisats och huvudsats,
att fötterna av sig själva tycktes vandra längs motorvägen
mot universitetets södra hus i den smått kyliga vinden, omfamnad utav vårsolen.

Av den ensamma nötbaren jag tagit med mig till skolan, hade halva åkt ned i papperskorgen.
Ingen hungerskänsla i allmänhet tycktes finnas till. Endast känslan av att vara full.
Ibland kommer det helt enkelt dessa moment
då allting helt enkelt behöver kastas åt sidan.
Ingen annan kan sätta punkten på dem, utan endast en själv.


Sant. Idag hade jag till slut fått en fungerande tid till att träffa min nya "storasyster" hos tjejzonen,
en människa att helt enkelt kunna prata med om vad som helst, utan krav.

Som en med ett förflutet av sex kuratorer, fem skolsystrar och fem psykologer
under endast gymnasieperioden känner jag mig endast mätt på sådana människor
med block i hand, vilka ändå kommer knögla ihop papperet förr eller senare.
"Jaha, då kan jag inte hjälpa dig mer",
"Du får gå till någon annan", eller så slutade de utan att ens unna en liten påminnelse om det.
Ju mer man skickar bort en människa, desto mindre mänsklig lär den i längden känna sig.
Slutligen mer som en trasig docka med allt fler sprickor i kanterna.
BUP glömmer jag aldrig, de har aldrig tillfört mig någonting bra alls.
Sedan dess har jag aldrig kunnat känna tillit för andra människor till fullo.

Min såkallade "storasyster" visade sig vara en trevlig människa i allmänhet,
en som hon själv älskade att sitta och fika mer över det mesta annat.
I andra ord en perfekt människa att öva på fika tillsammans med
då det skall känna som en naturlig sak istället för pest och pina.

Man kan aldrig glömma och förtränga de ting som tagit en plats i ens liv.
Man behöver inte glömma. Det handlar endast om att kunna finna en låda att lägga ned dem i,
för att sedan placera den långt, långt inne i ens djupaste garderob.
Öppna den upp när man vill och känner för att betrakta det som varit.