Att vända om och öppna upp
När en dörr stängs, öppnas en annan.
När ett år vänds om, öppnas vyerna upp av att ha ett förbi.
En sak som bara kom på min tanke igår, var att jag känner av separationsångest.
Över sådant som skett innan, och även det som ännu inte rört sig vid.
Och det gjorde klart för sig, då alla gick upp tidigt imorse
för att gratulera familjens hund som fyllde 10 år idag.
Tio år. Om ett år merparten av mitt liv, ifall han fortfarande är vid livet då.
Medan jag kunde se mina föräldrars leende då pappa gav honom hans
födelsetårta(bestående av leverpastej-smörgåsar med tio stycken prinskorvsljus),
kunde jag också känna en något kväljande känsla inuti min mage.
Älskar tiden med honom hittills, och kommer att göra detsamma med tiden som kommer.
När det kommer till maten gör jag mitt bästa än så länge.
All min makt till att inte är vad som leder till att min mage får krampattacker
så att jag varken kan gå eller stå rakt samtidigt på grund av den vedervärdiga smärtan.
Det är nästan lite kusligt...
att då jag normalt skall känna av att kroppen förbrukat all energi under förmiddagen,
endast kan känna som om jag ätit en tallrik för mycket, alltför stark mättnadskänsla.
Och för var gång som detta sker, möts jag av den inre ifrågasättningen om att
Får helt enkelt sitta och abstrakt vifta bort tankarna med mina händer.
För var gång som jag funderar på vilka dagar jag skall öva de fyra utmaningarna per vecka,
blir det som en vana att de alla hamnar emot slutet av veckan.
Varför? Därför att sinne säger det, bränner fast det i ett slags pappersark med budord.
Dödssynder. Tabubelagda ting, vilka inte skall nämnas verbalt.
Allt som hamnar mitt i, blir i lika med att hugga av ett rep på mitten.
Men imorgon har jag iallafall bestämt mig för att öva med att fika ensam igen~!
Lägger de in en extra lektion på min egentligen lediga veckodag,
så måste man göra någonting för att bota den något
spartanska smärtan av att behöva ställa klockan på 05:40.
Strosa runt i klädaffärer med hopp om att alla sportlovslediga barn
inte valt just denna dag till att översvämma stan...
och sedan förhoppningsvis nöjd och glad unna mig lite tid till att titta på "Maou"
med min absolut definitiva japan Satoshi Ohno i huvudrollen.
Med tidernas sångröst, som dessutom fick pris för bästa manliga huvudroll
i serien skäms jag inte alls över att respektera honom till fullo~
När ett år vänds om, öppnas vyerna upp av att ha ett förbi.
En sak som bara kom på min tanke igår, var att jag känner av separationsångest.
Över sådant som skett innan, och även det som ännu inte rört sig vid.
Och det gjorde klart för sig, då alla gick upp tidigt imorse
för att gratulera familjens hund som fyllde 10 år idag.
Tio år. Om ett år merparten av mitt liv, ifall han fortfarande är vid livet då.
Medan jag kunde se mina föräldrars leende då pappa gav honom hans
födelsetårta(bestående av leverpastej-smörgåsar med tio stycken prinskorvsljus),
kunde jag också känna en något kväljande känsla inuti min mage.
Älskar tiden med honom hittills, och kommer att göra detsamma med tiden som kommer.
Födelsedagsbarnet Sigge
----
----
När det kommer till maten gör jag mitt bästa än så länge.
All min makt till att inte är vad som leder till att min mage får krampattacker
så att jag varken kan gå eller stå rakt samtidigt på grund av den vedervärdiga smärtan.
Det är nästan lite kusligt...
att då jag normalt skall känna av att kroppen förbrukat all energi under förmiddagen,
endast kan känna som om jag ätit en tallrik för mycket, alltför stark mättnadskänsla.
Och för var gång som detta sker, möts jag av den inre ifrågasättningen om att
"Varför skall du äta ifall du känner dig mätt?
Vad fan är det för något slags ätbeteende, människa?
Kommer att vidga din mage permanent, kommer att vidga hela dig"
Vad fan är det för något slags ätbeteende, människa?
Kommer att vidga din mage permanent, kommer att vidga hela dig"
Får helt enkelt sitta och abstrakt vifta bort tankarna med mina händer.
För var gång som jag funderar på vilka dagar jag skall öva de fyra utmaningarna per vecka,
blir det som en vana att de alla hamnar emot slutet av veckan.
Varför? Därför att sinne säger det, bränner fast det i ett slags pappersark med budord.
Dödssynder. Tabubelagda ting, vilka inte skall nämnas verbalt.
Allt som hamnar mitt i, blir i lika med att hugga av ett rep på mitten.
--
Men imorgon har jag iallafall bestämt mig för att öva med att fika ensam igen~!
Lägger de in en extra lektion på min egentligen lediga veckodag,
så måste man göra någonting för att bota den något
spartanska smärtan av att behöva ställa klockan på 05:40.
Strosa runt i klädaffärer med hopp om att alla sportlovslediga barn
inte valt just denna dag till att översvämma stan...
och sedan förhoppningsvis nöjd och glad unna mig lite tid till att titta på "Maou"
med min absolut definitiva japan Satoshi Ohno i huvudrollen.
Med tidernas sångröst, som dessutom fick pris för bästa manliga huvudroll
i serien skäms jag inte alls över att respektera honom till fullo~
Kommentarer
Trackback
