Att klippa av

Våren tycks nog allt ha anänt,
då folk omkring en tycks trivas väl i polotröjor utan extra lager ovanpå.
Mitt i allt vill man själv låta sig blekas ett par toner ljusare i färgskalan.
Dra av sig alla dessa flertal skal och känna sig lika frisk i både sinne och själ
som den inte tyckes lika nedtyngda luften.

Kanske var det därför det var en sådan härligt "blottande" känsla som kom
då mina toppar klipptes av och föll ned på golvet.
Det slitna på utsidan jämnar ut sig med grunden.
Att det dock inte kändes lika bekvämt att frisören(vem dessutom är en bekant till mig)
frågade hur det gick med "den där personen" som vi talade om sist, fick jag lov att ta.

Lika gärna att yttra dennes namn då det ändå kunde låta sig länkas
samman med vad som på samma gång avlägsnades.
För hur mycket ting må tränga sig inpå en,
kan man samtidigt inte hålla för ögonen som då man var barn.
Saker försvinner inte som de tycktes göra förr.
Istället lägger man över ansvaret för det "förhoppningsfulla" förnekandet.
Lika bra att mötas öga mot öga tillsammans med det man inte vill betrakta och se på.

--

Som vanligt när jag klipper mig, köper jag alltid någon ny slags produkt från frisersalongen.
Vid det förra tillfället en stor borste, samt en skyddande kräm då jag fönar håret,
så denna gång fick det bli något mot mina toppar som alltid tycks bli aningen frissiga efteråt~!

Att den dessutom luktar lite apelsin ser jag som en god sak.

Bortsett från det inhandlades det lite kläder, samt kanelmandlar och sötsaker
från den Japanska bokhandeln att öva på någon dag
innan jag vandrade till mitt såkallade "övningsfik".


Dagens övning: en kardemummabulle, samt en sojalatte.
Det blev en aning för stark ångest, så den större delen av den
lilla kardemummaskorpan fick lämnas kvar på fatet dessvärre...

----
Fredagskvällen har i alla fall gått ut på att sitta med ett stort akvarellblock och kalligrafibläck
framför filmen ただ、君を愛してる("Tada, kimi wo aishiteru"), "Heavenly forest" på min laptop.
Hade velat se den länge, så varför inte då min sjuke far ändå ockuperat vardagsrummet.
En sådan underbart vacker film, men mycket mer tragisk än vad jag hade tänkt mig...
får nog vem som helst att smälta en aning.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0