pigment

På sätt och vis känner jag mig som en av de där affisherna
där kvinnan på bilden kavlar upp ärmen längs en knuten näve.
Eller, jag kan väl rättare sagt säga att jag vill då högarna med ting att göra är staplare, haha...
Men hur som helst, var det i alla fall det sista tillfället hos strategigruppen hos Aspergercenter för min del,
en sak att göra avklarad, samt avkryssad. Himmelsk känsla.

- Allting är inte lika viktigt som det andra,
en skall inte behöva vela över vilken glass att välja i över tio minuter
- lär in skillnaden mellan stora och små mål.
- Om utmattning utav intryck, förklara för den andre människan att det inte är på grund av den.
- Älta inte, utan våga chansa då det troligen ändå inte påverkar ens liv i längden.
... känns verkligen som att man är nere i grunden då jag tänker efter vad jag skrivit ned, men.


Hittills har jag dock klarat av de dagliga utmaningarna utan kompensation, bortsett från torsdagen~!

De dagliga övningarna hittills:
onsdag - ett paket med Pocky(choklad), samt två chokladpraliner
torsdag - Ben & Jerry's-glass på kvällen(Chocolate Macadamia)
fredag - fika på egen hand(mazarinbakelse, samt en sojalatte)
lördag - krusbärspaj med lite vaniljsås, samt en sojalatte
söndag - 100 gram pecantryffel
idag - fikat som erbjöd hos strategigruppen(en tunn skiva äppelkaka, två praliner)


Det känns på något vis som om mycket mer då man ser det uppradat efter vartannat.
Den allra strängaste ångesten tycks ha dämpat lite, män än litar jag inte på det.
Trots allt har det ju dessutom varit helg nu, tiden då jag tycker att det söta hör hemma,
samtidigt som det inte varit de allra mest laddade tingen.

Nu anländer tisdagen, följt av onsdag och torsdag.
I andra ord de värsta övningsdagarna av dem alla.
Enligt min behandlare skall det vara många som går behandlingen på ätstörningskliniken
som faktiskt övar varenda dag i veckan, så nu får jag bita ihop mina läppar.

Fredagen skall även den vara fika då jag ändå kommer befinna mig i stan efter min klipptid
då det på samma gång handlar om att få det hela att kännas som normalt.
Och någon dag har jag bestämt mig för att öva på kladdkaka!
Chokladdyrkare som jag är, fann jag den som bakverkens kejsare.
Dessa dagar blossar den upp min ångest då det inte finns något som helst bär inuti.
Fram med det tyngsta artilleriet, mot offensiven. Bära eller brista.

Mina möjliga hinder:
- Ångesten, understruken.
- Kompensationen som skulle följa ovanstående.
- Att stressen möjligtvis skulle överväldiga min mage.
- Faktumet att mitt halvårskort på stället där jag tränar min afropowerdans gått ut...
- Att jag ständigt låter mig fastnas vid att de omkring mig överlever på kaffe.