Att utsätta

Äta kakan eller behålla den, ett typiskt uttryck som i sig endast yttrar faktumet.
Det verkar som min kropp och mage börjat ta emot lite stryk
åter igen fastän det praktiskt taget endast är början på de två veckornas dagliga utmaningar.
Hungerskänsla, borta. Mättnadskänsla, närvarande på det allra fulländande viset.
Får nog allt försöka använda mig av lite finare uttryck för att få det att låta lite optimistiskt.

Dagen i sig har i alla fall gått ut på en tripp till Fotografiska vid Slussen ekorrens(min) del.
Kände att jag behövde andas in lite kultur, och då det visade sig vara den sista veckan
med Andy Warhols utställning, "Lady Warhol", var det ett ganska självklart val.



Känns lite udda att säga det, men frisyrer som de svarta lockarna och åttiotalsruffset
framhävde verkligen hans mer något attraktiva sidor...
medan han i andra såg ut som någon med en dödlig sjukdom, haha.
Men då hade jag i alla fall fått någonting gjort, vilket jag längtat efter under en lång tid.

--

Efteråt vandrade vi i till mitt något av ett stammisfik,
där de även inte hade fått slut på sin krusbärspaj denna gång~!

Mitt nyckelord är att alltid öva på någonting som man tycker om,
eftersom att det då både förhoppningsvis går enklare under dessa tillfällen.
Dessutom skulle det också kännas en aning konstlat att "tvinga i sig"
sådant som inte ens faller en i smaken - det skall kännas som en fin del i vardagen.
Och vad som står högst på min lista är någonting emellan krusbärs-
och rabarberpaj med kanel, därefter ting med riktigt mörk choklad.




Fastän det varit så pass många övningar hittills i veckan, enligt min synvinkel,
vågade jag i alla fall ta lite av vaniljsåsen i glaset bredvid.
Det känns fortsatt för mycket att ha den tillsammans med pajbiten i skålen,
så jag ber alltid om att få den vid sidan av så att jag kan lägga till när jag vill.

Dock kom ljudnivån i lokalen än en gång i vägen för mig, och sänkte ned tillvaron.
Sitter jag mitt i en kafélokal, tycks mina reserver vara borta med vinden.
Det är under dessa tillfällen som min neuropsykiatriska diagnos önskas bort som mest.
Att jag längs den, hör vartenda ljud i lokalen, kan inte fokusera eller stänga ute ett enda sådant.
Får sitta där och känna av hur allting praktiskt taget pressas in i mitt huvud
som innehållet i en alldeles för liten väska. Det gör ont, praktiskt taget ont.

"Varför äter du inte din paj, Victoria? Du blev så alldeles tyst"

"... det är under sådana här ögonblick som jag faktiskt vill vara som alla andra,
kunna sitta och fika som vilken vanlig människa som helst"

--

"Vill du att vi skall går ut härifrån, eller?"

"Nej. Jag vill kunna sitta här som vilken människa som helst"

Innerst inne finns den oskyldiga önskan, att allting kan vänjas sig av.
Att allting kan lösas genom att man utsätter sig igenom smärta tills den dag ingenting känns av.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0