pigment

Det var molnigt när jag vaknade vid halv åtta på morgonen.
Men att det var lugnt hemma tycktes lugna ned det mesta.
Ännu en ledig fredag ifrån universitetet, vilket är en frid i sig.

Som jag bestämt mig för dagen innan, skulle jag denna dag öva på fika på egen hand igen.
Med en övning varenda dag från och med nu tills om två veckor,
tycktes det endast vara något naturligt att välja det fikat någon av de dagarna.
Det hade fungerat alla andra gånger hittills, så varför inte även detta tillfälle.

Dock satt den där ständiga påverkan kvar i min kropp
efter att ha övat en onsdag och torsdag i streck.
Fullkomligt fel, fullkomligt ut ur led kändes det som inombords. Magen med för den delen.
Att le och vandra med en rak och fin hållning fick jag tystsamt intala för mig själv.
Det var naturligt, borde vara naturligt att gå emot sina egna perspektiv så där...
borde vara naturligt att äta sådana ting,
fastän det strävar emot ens perspektiv vilka anses vara felaktiga av andra...
så varför kändes det som om någon stoppat in sin knoge och vred om min insida?

Innan jag vandrade till fiket hittade jag ett par fina vita basplagg på H&M,
mullbär och pecantryffel i Hötorgshallen för att läka mina sår någon kväll som övning,
samt vissa ting från Body Shop.
All fokus fick försökas att rikta mot andra, roligare ting, än mina tvångsinriktade bekymmer.
Som att prata glatt på utsidan med kvinnan i affären där jag köpte ett par
lyxigare chokladpraliner att öva på senare under veckan.


Men då jag väl stod där vid disken på mitt stamkafé tycktes jag redan konfrontera hinder.
Skulle jag välja en av deras kardemummabullar, vilka jag visste var goda,
eller prova på en troligen tillfällig bakelse med färska jordgubbar ovanpå,
vilken visade sig vara en mazarinkaka?
Då slog den där ångestdränkta velan till och lamslog mig på sitt eget vis,
att jag slutligen var tvungen att be hon i kassan om hennes åsikt. Det blev mazarinen.
Vilken i sig slog emot mitt ansikte momentet som jag betraktade dess storlek.

Plötsligt så sitter man där, och betraktar ett bakverk som om det bar vassa tänder.


Tar någonting emot, skall jag i varje fall trotsa dessa känslor och göra det ändå,
ty annars övervinner jag aldrig mina tvångskänslor.
För att inte säga att det knappast är som att lyfta ett löv nedifrån marken
- det är ett fulländat helvete!
För att inte säga under de moment som jag inte känner någon som helst hunger
- vilket är det värsta av allting! Då känns det som om jag skulle föräta mig.
På dessa ohälsosamma ting.
Långsamt, men säkert tycks jag gå isär... snälla upphör.

Kanske var det därför den där mazarinen tycktes tolkas som gift
då min hunger tycktes vara en mil utom räckhåll vid middagstiden.
Fatalt. Känner mig som en hemsk, skamfylld människa. Oförlåtlig.
Och samtidigt känner man sig som en med ett hjärta utav sten,
då man måste vända sig emot och slå ned sina egna känslor på det viset.
Sparka medan människan som ligger på marken egentligen är ens egen spegelbild.

... jag förstår inte.
Att den låten som började dra sig igång på mitt Spotify
just under detta moment som jag skriver nu,
skulle vara just den låt som påminner mig om en människa...
vilken jag egentligen helst av allt vill glömma, vilken jag mår dåligt av att tänka på.
Det är nästan som om... min spegelbild skulle komma bakifrån mig och hugga tillbaka.
Kanske är man en dålig människa trots allt.