Den argumenterande

Det är underligt,
på mindre än ett dygn tycks jag ha lärt känna en något förträngd sida av mig själv.
Och detta på grund av en sak som jag trodde skulle vara lagom enkelt.
Det var, det är inte alls lika enkelt att öva på ett förbjudet livsmedel per dag.
Det räckte hela vägen med att jag endast övade på choklad igår, på en onsdag.

Jag kunde redan innan lunchtid känna av en ständigt nervositet närvarande.
Då jag hoppat över mitt förmiddagsmål då jag skule vara tvungen
till att äta redan vid dryga elvatiden, och kände hungern kvar efter matlådan, kom paniken.
Över fyra timmar till nästa måltid, fortsatt hungrig, kände att min metabolism redan slukat
i sig all min resterande energi... att mina fötter tycktes förlora fästet.

-"Vad att göra, vad att göra..."-

Är jag hungrig tycks min närvaro i det riktiga livet blåsa iväg med vinden.
Allting tycks börja kretsa kring ting som "sänkt metabolism på grund av utebliven måltid",
att mitt blodsocker skulle falla i backen och dylikt, väggarna tycks dra sig närmare en.
Utav en ren, stressad reflex köpte jag en sådan där litenliten hasselnötsvåffla som jag åt direkt
för att få den som "en del av lunchmåltiden"... vilken i sig bröt ut ångesten inombords.
Plötsligt tycktes ett slag ha dragits till mot mitt ansikte.

-"Vad har du gjort, vad har du för guds skull gjort människa...?!"-



Det handlade inte om att jag vurmade för att skada mig själv,
utan mer om att jag ville sjunka ned i ett hörn och bara få ut den på all bekostnad.
Allting tycktes bryta ihop i omgivingen, fastän den realistiskt talat stod still.
Vad hade jag tagit mig till, då det var bestämt att jag skulle öva på glass under kvällen?

--
"Känns det jobbigt, så gör det ändå"
--

Hur kom det sig att min behandlares ord tycktes bli så pass distanta,
att de endast kändes som svala brisar emot min axel istället för famntag?
Kände ingenting, ingenting. Kunde endast känna att någon inombords
tycktes argumentera emot hennes borttynande ord.
Var det denna person som andra människor med ätstörning tycktes tala om?
Den, vilken säger att man inte får. Att ting inte är tillåtna...

Skulle jag känna att det tog emot, skulle jag göra det ändå.
För annars skulle inte jag övervinna mina starka tvång.
Inget kompenserande i form av att ta mindre av annat skulle tillåtas.

... så varför åt jag inte mitt hela mellanmål som jag hade tänkt ha på eftermiddagen,
en liten banan och en sådan där ekologisk och vegansk nöt- och fruktbar?
Jag känner mig bara väldigt, djupt besviken på mig själv,
att jag inte tog min behandlares ord vid mig till fullo...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0