pigment

Onsdag, den dag vilken vissa människor föredrar att kalla för lill-lördag.
Kanske är det lika bra det, då det ordet "förkortar" mellanrummet till den riktiga varianten,
kanske, då jag under detta moment sitter i en alldeles "harmonisk" ångest.
Idag var jag nämligen på samtal hos min behandlare för första gången på tre veckor.

Då jag den förra gången hörde henne nämna att det från och med nu skulle vara tre veckor
emellan varje tillfälle, kändes det som om det lika gärna kunde vara fem mil.
Inte samma sak som i början av behandlingen då min separationsångest skulle skrika,
utan mer som om jag ifrågasatte mitt sinne ifall jag ens var kapabel till att ta ansvar.
Och just därför denna stora lucka samtalen emellan.
Eftersom att allting nu hänger på mina egna beslut, de sista stegen måste jag själv ta framåt.
Dessutom är det bättre att glesa ut det hela innan man "knyter ihop säcken"
som min behandlare vardagligt brukar uttrycka det.

Man är inte ett barn längre. Man är vuxen, myndig.
Och ändå känns det innerst inne inte alltid som detsamma.


När hon frågade hur det hade gått med maten och utmanandet av tvången,
var det någonting som sveptes bort med vinden.
Hade jag fullkomligt glömt bort då så pass mycket kretsat mig omkring.
Även en dryg timme innan detta då jag vandrat runt en omvirvlande velan.
Diskussioner partier emellan, vilka alla tycks befinna sig inuti mitt huvud.
Vem säger att det endast finns en regering i riksdagen.

Men. Vi kom i alla fall fram till vissa saker och ting.

1. Fram till nästa gång vi ses, skall jag öva på ett "förbjudet" livsmedel varenda dag.
(exempelvis glass/ godis/ fika/ pizza/ mm.)
- tar någonting emot, skall jag göra det ändå, utan någon som helst tvekan.
En blir inte av med sina tvång förrän den kontrar dem rakt på.

... vilket i sig innebär blandade känslor för min del.
De är laddade, samtidigt som jag faktiskt tycker om smaken av en del.
Hur man än vrider på det, präglas jag utav rädslan av att "släppa taget",
"få dåliga vanor", "tappa all möjligt kontroll över mig själv".
På det viset känns det aningen som en frid att jag blir tillsagd att äta dem,
det är inte jag själv som bestämt det helt och hållet.
Och just nu... känns det som om hela min tillvaro kretsar kring faktumet
att jag ätit ett paket med Pocky-choklad, samt två chokladpraliner.
Säker på att det var dryga 100 gram(som förut), men inte fullkomligt klar på saken...
vilket helt vällt över sinnet på mig.
Tänk ifall det skulle vara 10 gram mer, vad att göra...?

Kalabalik tycks ha ett passande synonym ändå, onsdagschoklad.
Skulle lika gärna kunna vara en sådan där konstbild där en människa
skjuter sig i huvudet och ut kommer regnbågens alla färger på den andra sidan.

Det verkar som om jag fårlov att vara blind emot mina egna känslor,
för annars kommer jag endast att dras med av de vänliga tvångens lindran.
Hård kärlek, mån tro.
Vet inte, men den tycks ha ett helvetiskt beteende i alla fall.