Ett frö

Det kan gå på ett sådant kort moment,
hur allting plötsligt tycks fallera längs en bris i motvind.
Eller... i alla fall ord, handlingar utav människor,
vilka man inte ens vet om nog för att kunna tilltala med namn.
Just dessa dagar då molnen täckt hela himmelen ovanför en
tycks dess immunitet ligga ända nere i grunden.

-"Det är den andre personen som har en dålig dag, inte du..."-,

fick jag lov att dra ett djupt andetag och bita ihop läpparna
efter att någon besk äldre kvinna uttryckt sig

"Det hör till ens vett att man alltid skall flytta på sig till höger"

då vi korsat vägar i trappan upp ifrån Medborgarplatsens tunnelbanestation.
Tonen gav mig en sådan inre vilja att yttra ordet "kärring", men inte.
Fastän det fortsatt återstod en stabil påverkan,
kunde jag ändå känna att det varit en god handling att intala mig
att felet i sig inte låg på min egen sida.

Ett litet steg i rätt riktning.
För ett år sedan hade jag smått inombords låtit mig själv förfalla av detsamma.
Fastän ens självkänsla kan vara bräcklig eller knappt vid livet i allmänhet,
får man inte glömma bort att även den allra minsta är värdig.
Fastän ett frö man sått i sin lilla kruka i fönstret inte tagit sig ovanför ytan,
får man lov att måttligt vattna och vänta tillsammans med tålamod.
En liten kärna växer inte upp till att bli ett omfamnande träd på en dag.

----

Skall man ta min helg i allmänhet, skulle jag väl finna mig själv rätt nöjd med den.
En fredag att vandra runt på Söder tillsammans med min mamma för en gångs skull,
öva på genuin pizza(alltså inte den som det rinner om) och sedan fika.
Två övningar på en dag, galant.


Samman med ett underbart soligt väder hittades och handlades det bland annat
en gammal skinnväska i den finaste rödbruna färgen och en
en vintageklänning i kaffetoner att kunna ha de kommande vårdagarna.
Det märks verkligen att jag är en såkallad "våreuforiker" eftersom att allting
tycks förlora sin tyngd det moment som solen träffar mina axlar.

 



Lördagen stod jag självfallet bland de första i kön till retromässan
där det också fanns saker och ting i min smak. Och folk på hugget.
Men, jag lyckades i alla fall hitta mig en skinpall att sitta på vid mitt staffli här hemma,
en fin pajform och en ockrafärgad ring med mera~!

Och slutligen idag har jag varit på det öppna huset hos yogastudion där jag har årskort,
tränat ashtangayoga och lyssnat på en dryga timmes astrologi...
vilket gav mig lite domedagsvisioner, haha... 2012-2015, inte roligt att se framför sig.
Men då har jag åtminstone provat på lite nymodigheter för att vara en aning optimistisk.

Att den där surtanten och att jag hamnade på fullkomligt fel plats i träningssalen
påverkade mitt sinne fullkomligt var i och för sig en pärs,
men av någon orsak så hjälpte det ännu en gång att sätta mig med en bok på ett fik.
Varför vet jag inte, men kanske är det på grund av att man sitter ned,
unnar sig(fastän det känns laddat), betraktar skrattande folk i omgivningen
och delvis lägger sin fokus på vad boken har att säga.
Vissa kanske föredrar böcker i form av berättelser och deckare,
medan jag känner mig som mest tillfreds med böcker som lär mig någonting
som till exempel Henrik Fexeus böcker om kroppsspåk och sällskap.
Då känns det som att man får nya insikter och gör någonting med tiden.



--

Förstår dock inte hur det skrivits in så mycket för morgondagen...
10-11 grupparbete, 11-13 universitet, 14-16 Aspergercenter,
18.30 möte för att träffa min nya "storasyster" på Tjejzonen...
jag kommer med all sannolikhet att återvända hem som ett lik imorgon. För mycket.
Fast allting har ju sin mening ändå, bättre att ha ting att göra än inga alls.

Optimism krävs det troligen för att klara av mängden av studier
som jag bör och måste få färdiggjorda under den närmaste tiden...
En dag i taget får en ta som sagt.
En dag leder till en annan sådan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0