pigment

Det har sackats efter lite, det erkänner jag.
Har känt av en ständigt närvarande trötthet och igår låg jag ensam hemma
och kved på vardagsrumssoffan utav ren, helvetisk kramp i magen.
En syrvass köksknivs egg pressad emot nedanför revbenen.
Jag kunde se  att det tog emot för mamma att åka till jobbet och lämna
någon ensam hemma kvar vars kinder var täckta utav smärtetårar.


Ett visserligen trevligt sätt att strö lite salt i mitt sår, haha.
Men jag får ta det som en utmaning och en utsikt i sig,
bryta lite av det där "sista dagens i ens liv"-tankesättet
som varit lite väl för mycket av en vardagshörna för min del.
Att man kan känna av rädslan för att prova på nya ting,
i rädslan för att det inte skall göra någonting gott, smaka gott alls jämfört det gamla alternativet.

Det handlar inte om att jag stoppar i mig en Marabou var dag exakt,
den slags chokladen tycks inte ens existera i mitt liv...
utan mer att efter att ha haft en frukt och två rutor 70% Lindt som kvällsmål
på mitt förut bestämda schema, har det hamnat som i en bekvämlighetssits.
Att veta vad att ha att vänta sig, att det inte är stort storleksmässigt...
längs i självfallet den medvetna tanken på en hög antioxidanthalt.

Alla har vi som människor någonting som vi gärna behåller för bekvämlighetens skull.
Vissa är de som tar en dusch för att vakna upp på morgonen,
andra att de alltid skall vara på plats en halvtimma innan.
... medan jag finner ro i två rutor mörk choklad och kjolar
(då jeans utan ansträngning framkallar ångest i mitt lilla sinne).


Men för att falla tillbaka till ämnet, får jag verkligen inte tappa taget.
Det tillåter jag inte mig själv till att göra.
För tidigt för något sådant i den riktningen.
Det är mars, utav ett års tolv månader - endast början än så länge.

Och mindre än en månad tills jag når upp till åldern som 21 den fjärde april.
Har inte ens unnat en medveten tanke på vad att önska mig.
Den senaste födelsedagen i fjol minns jag bara hur jag var smått melankolisk.
Det är en alldeles säregen känsla att se hur folket omkring en uppskattar
dagen mer än personen i sin ära själv.
Precis som dagen jag tog min student, tillbaka till skolan ledig från ätstörningskliniken.
Varför log de människorna så mycket, varför verkade de så pass lyckliga.
Det får väl återstå att se hur den kommande kommer att bli.

Även fastän jag blir äldre, så tror jag nog att jag kommer kunna klara av att le denna gång.


Ytterligare mål från och med nästa måndag
- att börja teckna och måla igen på riktigt
(för att hitta tillbaka till mig själv)
- att lära mig själv att sätta upp håret på fler, fina sätt
(uppåt för självförtroendet)
- att ta promenader i vårsolen och yoga mer
(för att må bättre i själen)
- att söka, söka, söka, söka efter fler sommarjobb
(mindre tyngd på mina axlar)
- att sikta på minst 2 timmars studier var dag
(bättre att ta bit för bit i taget istället för att svälja hela kakan)