pigment

Det har varit ett tag sedan jag skrivit sist nu,
och det på grund av att mycket rört sig omkring mig.
Min syster skulle ha sin examensbal på Grand Hotel i lördags, klänning och allting skulle sitta.
Kanske var det just därför det hela i sig visade sig vara den virvlande vinden.
Alla dessa främmande människor omkring mig skulle klä sig från topp till tå,
framföra alla sina starkaste och främsta fördelar genom alla slags medel.

Med ett självförtroende som innerst inne ligger nere i botten,
kunde det lika gärna jämföras med att folk skulle ta fram sina tyngsta artillerier.
Gevär, kanoner, vad som än krävs för att störta opponenten.
Och det hela lät sig greppa fast över min hela närvaro och mitt medvetande.
Fastän jag bar 60-talsklänningen som jag innan fyndat på vintagemässan i år,
ville jag ta bort fotona som mina syskon tagit på mig.
Passade inte in där, passade inte in ibland alla dessa glänsande varelser. Var ful.

En del av mitt medvetande ville vandra därifrån,
medan den andra skulle stå kvar där och känna lycka för min äldre systers skull.
Dock är, var det omöjligt för en äkta människa att dela sig själv i två bitar.
Den första fick helt enkelt finna sig själv djupt insluten innanför leendet
på en och samma gång som ögonen sved och tvingades möta glädjande blickar.
På sätt och vis... känner man sig som en lögnare under dessa moment.
Hand i hand med rädslan för att ögonen skall ge vika och erkänna.

Kanske var det en kombination utav allt möjligt.
Det ovan nämnda, samman med faktumet att min äldre syster skulle försvinna.
Det skulle inte längre vara lika möjligt att ses med henne ibland,
ifall pengarna för att sätta sig på tåget till Göteborg alltid hade en plats i fickan.
Efter att som yngre alltid skickats vidare från en kurator, skolsyster,
till en femte psykolog, tycktes alltid få separationer att svida så vedervärdigt smärtsamt.
Att kroppen reagerar som om den yttrar orden "inte mer", "orkar inte mer"...


Bortsett ifrån att det tagit min kraft på sitt eget särskilda vis,
har dock inte allting varit helt och hållet illa.
Gårdagen tillbringade jag tillsammans med min bror och hans flickvän
som var uppe i Stockholm under helgen för det hela firandet, och fikade.
Bland det första som min syster sade då hon anlände var att jag skulle äta upp HELA kladdkakan
medan brodern satt och betraktade undrande över vad som pågick.

Och för endast en stund sedan kom jag hem ifrån att ha suttit med min vän S
och fikat tillsammans med en annan på Kristinebergs klippor vid vattnet och grillat.
Det var troligtvis den första gången som jag verkligen känt av att det är sommarlov.
Dricka vin kunde och fick jag inte göra under min ätstörningsbehandling,
för att inte säga att äta utav de enorma jordgubbarna de sålt ut vid Hötorget.