pigment

Vissa dagar balanserar man, vid andra tillfällen faller ens ting ned i grunden.
Att inte våga hoppas, är den självuppbyggda muren mot att bli besviken.
Som om en till offensiv mot attack skulle slå till utan motstånd och därmed bräcka ryggraden.
"Du kan inte vara negativ", "Våga tro för en gångs skull".
Och ändå är det med försiktiga rörelser man vågar hoppas, hesiterande...
eftersom att finns visionen av att en sak inte kommer slå in,
så smälts den enklare då den inte heller gör det.
Och i dess plats känner man en sådan massiv lycka då den som överraskning gör det i dess plats.

Fastän jag visste och var medveten om att jag inte var en av de sju människorna
som fått bäst resultat på sluttentan under den förra terminen...
så kändes det som ett sådant laddad slag mot själen.
Att fastän jag gav så mycket, till och med har resterna av en nackspärr kvar i min nacke
sedan tentastudierna var morgon och kväll... så räcker det inte.
Avskyr, hatar, hatar, hatar det av hela mitt liv.
Varför kan en som människa helt enkelt inte räcka till ibland?

Kroppen känns inte fulländad.
Sedan får man en diagnos, vilken praktiskt taget pressar en röd stämpel mot ens panna...
och hur mycket det än må finnas, så vill man stå på en och samma nivå.
Sitta på universitetet tills sent på eftermiddagen,
att det endast som orkas med på kvällen är att ligga på sängen.
Att min kropp så pass enklare tar stryk av alla intryck längs en brist på simultanförmåga
får mig att bli fullkomligt orklös om jag inte äter inom tre timmar,
får min kropp att kännas smutsig på något vis.
Stressmagar på insprång till magkatarr får mig att känna mättnad.
Samtidigt som jag är medveten om att det inte är en god vana då andra människor
kan leva på energidryck tills middagstid, får det mig att känna som en frossare.
Fastän jag inte äter mer än vad som står på mitt matschema,
fastän min mamma inte låter mig äta på en mindre tallrik.
I slutändan... sitter jag bara där och känner mig fet,
fastän min behandlare berättar att jag inte gått upp i vikt.
Det känns iallafall inombords, i kroppen, som om jag skulle vara det.

Så vad är det för något fel på mig då?


Då det är klart att jag inte var en av de som fick åka till Japan "gratis" med skolan,
lämnar det mig med frågan vad att göra.
Det är ett stort kliv över till den andra sidan av jordklotet,
samtidigt som det är den enda plats där jag någonsin befunnit mig utan tyngd på axlarna.
Skulle i det fallet få ta studielån och därmed skuld,
samtidigt som jag skulle lämnas med ansvar och förmodligen även självständighet
vilken jag aldrig sett i sitt fullo förr.
Skulle jag befinna mig någonstans där alla val är mina, alla beslut,
där ingenting skulle påverka mig som om det vore hemma(t.ex hur alla andra svenskar
i min ålder skulle bete sig och handla)... skulle jag nog finna vem jag verkligen är.
Vad passar mig bäst, vad kan jag anpassa mig till främst,
vem är du människa då, som bestämmer allting att handla med?

Det finns de människor som tagit i bukt med sina ätstörningar då de åkt till andra kontinenter,
eftersom att de haft ett sådant stort ansvar att därmed ta.
Känner man av en rädsla där det inte alltid finns någonting man vet att handen kan gripa tag i,
blossar överlevnadsinstinkten upp sig till medvetandet.

Min äldre bror(som även studerat genetik i Japan ett år) stöttar mig helhjärtat.
Min mamma hesiterar med pengar och "att klara sig själv" i åtanke.
Min äldre syster pengarna med...

skall jag handla efter känslor eller förnuft?