pigment

Det har hänt att jag fått kommentarer förr, vilka frågar om hur man skall göra
då det är någon i ens närhet som troligtvis lider av någon ätstörning...
så jag tänkte ägna detta inlägg åt hur jag skulle se på det ifrån mitt eget perspektiv,
då jag själv har/haft mina egna tolkningar angående ord utifrån.


Först och främst... finner jag det som att man egentligen inte vill vara för sig själv.
För min del handlade det främst i början om att få "tänka ifred" och vara fokuserad, inte bli störd.
I och för sig är det inte så pass ovanligt längs min diagnos att fullkomligt absorberad utav ting,
men vad det än tänks på, så är det enklare i sin frid.
Trycker jag på sökrutan på min Mozilla Firefox-startsida på min äldre dator,
så är det med säkerhet mer än hälften utav alla som kretsar kring mat.
Första på bokstaven "B", "Blomkål C-vitaminrik".
"Negative calories", "BMI 15"... hur man än vrider på det, så finns tankarna där framför en.

Sedan finns ju dessutom rädslan för att folk skall hysa misstankar,
analysera ens beteende, vilket är det jag främst av allting ville undvika.
Började de påpeka, så kunde man känna av en defensiv mur trappas upp inombord.
Därför kunde det kännas så pass tryggare att äta i sin ensamhet, för då dömdes jag inte.
Vaknade upp runt omkring halv fem på morgonen för att äta min frukost i frid,
innan mamma skulle detsamma innan sitt dagspass på sitt jobb.
I självfallet kunde det under tillfällen kännas av att äta i min ensamhet,
men det var då jag i alla kunde känna mig trygg och säker.

Dock ju mer tiden gick, så kunde den självvalda ensamheten kring måltiderna smärta till.
Plötsligt känns det av ett stort, gapande hål inombords,
samtidigt som respekten för de omkringvandrande människornas matval bottnade.
Fastän motsatsen kan man känna sig stående över resterande människor,
som om en har kontroll, medan dessa inte ens kan hålla i det.
Ju längre som tiden vandrar...
desto mer känner man det ekande hålrummet töjas ut emellan kärnan och det yttre omkring.
Ingen förstår en. Ingen kan ens sätta sig i ens situation, känns det som.
Mitt i allt tycks man finna sig på en fullkomligt annan nivå.
Det är då en börjar finna sig som självständig, som om det inte behövs närmare kontakter.
Dessa människor kan ju ändå inte förstå vilken furstlig kontroll en har.

Skulle min mamma uttrycka att jag ätit väl en gång, skulle det direkt vridas om till


Då skulle bilden av min portion som legat på tallriken etsa sig fast inuti mitt huvud,
och garantera en sparsammare tallrik med mat till nästa tillfälle.
Den första fokusen skulle läggas kring resterandes tallrikar innan jag började äta.
Min äldre syster som äter betydligt mindre än resterande(och samtidigt är normalviktig)s
tallrik skulle alltid få min gaffel att lägga tillbaka bit efter bit av maten som låg på min egen.
På all bekostnad, min måltid skulle aldrig vandra över de andras.

När jag ute på stan kunde höra jämnåriga diskutera om olika slags smaker av ting som de provat,
kunde jag inte greppa hur de ens hade funnit tiden att smaka dem alla.
Varför stod min tid fullkomligt stilla, så alla andra endast tycktes sväva mig förbi.
Troligtvis eftersom att jag alltid och vareviga gång åt samma saker och ting.
Det som jag kände mig trygg med, som jag funnit tycke för.
Av någon orsak kändes den mat som jag åt, som den enda njutningen livet bjöd på.
Skoldagarna var långa, och de få dagarna som jag kunde äta vad jag kände för hemma,
tycktes alltid bli desamma som gångerna innan.
Inuti mitt huvud hade matens roll blivit så pass majoriterad,
att jag i andra ord inte hade råd att råka göra någonting som inte smakade gott.
Var måltid skulle vara som den sista måltiden, ty jag visste inte vilken dag jag skulle kunna dö.
Det fanns ändå ingen lycka i mitt liv.

Det fanns de människor som dagligen såg mig vandra förbi i en allt smalare passform.
De som sökte kontakt med mig, fick för det mesta inte detsamma tillbaka.
De skulle inte förstå mitt liv ändå, så varför ödsla min dyrbara tid på någonting meningslöst?
Med de åter intalade orden om att jag klarade mig utan dem,
kunde jag ändå känna en känsla utav längtan medan jag i bakgrunden
kunde höra deras planer till helgen. Fest. Ut och dricka. Fika. Roliga ting...


På sätt och vis glider man mer isär från omvärlden, desto längre tiden går.
Det finns en konstant ensamhet, vilken man endast finner andra ord för för att försköna.
Fastän man vill ha någon vid sin sida, är det så pass enkelt att stöta ifrån.
Just dessa moment som man känner sig analyserad och därmed dömd.
Så mycket möda och själ som en lägger ned på sitt beteende,
finns inte orken till att ta emot och smälta kritik. Då växer sig muren allt starkare.

En person med ätstörning vill innerst inne inte känna sig ensam,
det är viktigt att inte låta sig bräckas över lite motstånd från den människan.
Alla är vi människor, alla är vi sköra med smärtgränser. Alla bär på sina tabun.
Yttra inte någonting som är direkt och rakt på, för det är dessa ting som räknas som "attacker".
Det finns troligen för de flesta en inbyggd reflex att var och vartannat ord skall hugga en i ryggen.

Säg att du alltid finns där för en människan, då hon behöver någon att öppna upp sig för.
Ha förståelse för att det finns de ting som är så väldigt mer invecklade.
Insistera envist att ni skall äta tillsammans och umgås,
om det finns normala portioner som dessutom äts upp omkring.
Visa att det finns så mycket njutning kvar utanför ens rum,
utanför dessa obligatoriska scheman och ritualer.

Visa för människan... att det finns så mycket mer i livet än mat och storlekar.


... vilket kanske blev ett lite väl utarbetat inlägg, haha~!
Skall jag förklara någonting, tycks jag alltid gå igenom hela boken istället för dess sammanfattning,
så det får en förhoppningsvis har ett uns av förståelse för~