pigment

Det ville jag inte höra mamma, av alla människor, säga vid frukosten imorse.
Vad jag ville berätta för henne att det inte behövdes alls,
att jag mådde så bra och perfekt.
Men det gjorde jag ju inte.

Självaste känslan av gårdagen satt kvar inuti mig.
Med systrarna hemma hos sig i staden,
mamma på en dagstripp till Åland med sina arbetskollegor
och en pappa som inte brydde sig ett innerst inne skit om att släcka lamporna...
fick jag sitta solo i köket, med en patiens och fotogenlampa vid sidan om.
Knappt något ljud förutom klockan från vardagsrummet,
bara ett enda stort mörker bortsett från det ljuset inom räckvidd.
Bara jag och mina djupt in nedgrävda tankar som började väsnas allt högre.


Vidrigt utsliten, förfärat trött och ändå en stress som höll mig uppe.
Ångest av att sitta vid datorn, ångest av att bara sitta still...


Strax innan tretiden vandrade jag från centrum till tågstationen för att hinna med tåget hem.
Bara hem och sova,
ingen som helst aning om att jag skulle orka få i mig eftermiddagsmålet.
Ångesten och det inre självhatet över självkänslan av att vara i vägen
för mamma gjorde mitt huvud tio kilo tyngre att bära upp.



Tio meter från perrongen och så stannade mitt hjärta till en sekund.
Det fick inte vara sant.
Det fick för guds skull inte vara möjligt...


Mitt framför mina ögon stod "E", personen som hoppat av min klass strax
innan tredje ring utan att ens ha sagt ett ord till mig, men ändå andra.
Att jag behövde få reda på det av en annan i min klass den allra första dagen
då jag rent ut sagt släpat mig till skolan
med en intalan av att allting skulle gå bra.
Det fanns ingen som jag var med annars i min klass... jag var ensam.

("Okej, nu har jag INGENTING som kan distrahera mig i skolan längre, ALLS.
Jag skall ta studenten och samtidigt säga att "Jag gjorde iallafal mitt bästa"")

Och all min tid lades därmed ned till studierna,
min allt sämre mentala hälsa pressade mig att bli allt mer manisk
över ett "hälsosamt" leverne som skulle få mig att orka mer...
till punkten att jag värintill vållade självmord,
smärtan av att dra av mig mina klädesplagg som 3-kg.

Varför och varför sade hon ingenting, varför??


Hon hade redan lagt märke till mig och möjligheten att rygga mig förbi fanns inte mer.


Att det var så otroligt plötsligt satte mig i en situation där tankarna ännu inte börjat ta funktion
- jag bara drogs med av omgivningen.
Innerst inne avskydde jag sådana här moment där man mötte folk som inte setts på tider,
därmed tankarna och oron över vad de skulle tycka om min kroppsliga förändring sedan sist.


hördes nu även bakifrån ryggen på mig och jag vände om.
Min gamla scenografilärare.


En på var sida, två personer som jag inte ville se eller prata med.
Sedan också en bildestet som brukade gå klassen
under mig på någon meters avstånd.

Det slog mig plötsligt en sak.


Så det var så det var alltså. Jag hade rätt.
Det var alltså redan den här tiden på året som musikalen var i sin allra fullaste rusch.
Ett år sedan... varför hade jag inte ens tänkt på det?
Bara två veckor senare som jag började min behandling
och inombords jublade över att inte få sitta där vid symaskinerna tills elva på kvällen.
Jag kunde ju inte ens läsa en skönlitterär bok vid den tiden.



Behövde de båda påminna mig om så mycket som jag ville glömma och släppa taget om?
Kunde jag inte bara springa därifrån?
Kunde inte E bara komma på att hon inte skulle med det här tåget??

Så som jag funderat över förut om hur jag skulle skrika skällsord utav vrede,
"Hur kunde du göra det mot mig??"...
och nu satt jag här mitt emot på tåget och pratade med henne som om andra ring var igår.


Jag vet.