Ett val och en spegelbild
att det var en dryg månad tills ansökan skulle vara inlämnad,
- vilket universitet jag skulle studera vid i höst.
Hur kom det sig att jag inte ens haft det på en tanke...
varför behövde det vara så tvärt och strax,
då det redan var så mycket på en och samma gång som det var nu?
Inte visste jag ifall jag skulle vara komplett
friskriven från min ätstörningsbehandling i höst.
Bara det komplexet vred allting ännu ett varv om.
Mitt huvud gick på helspinn.
("Okej, Lund känner jag verkligen är alltför långt bort för att börja med först i början...,
så kanske Linköping eller Uppsala? De är relativt nära och..."
--
"Det är ingen chans att du kan studera i någon annan stad i höst.
Inte en chans"
("V-vad...?")
"V-varför...??"
"Därför att du inte mår bra.
Din mentala hälsa är inte stabil ännu"
("Varför...!!??")
"Men... jag vet att Lund är långt att börja med först,
så jag funderade på Uppsala eller Linköping..."
"Det skulle inte fungera. Inte nu"
"Jovisst, jag skulle inte känna någon där, men..."
"Det är ju det som är en av sakerna,
att du skulle bli ensam"
--
Behövde hon verkligen vara så rak,
behövde hon enbart yttra de orden utav ett enda uns utav optimism.
Varför behövde hon sätta en osynlig stämpel så hårt emot min panna?
"Ogiltig", "Ej brukbar", ett enda stort, brett rödfärgat streck korsande pannan...
varför hon av alla människor?
Jag var inte handikappad på det sättet sökningarna på Youtube visade,
inte heller ddet som för det mesta sammankopllade med funktionshinder.
Jag var bara en mer känslig människa,
en sådan byggd utav kontraster.
Jag ville inte se mig som en människa hemmaboende åratal framåt,
bara som en normal i dagens samhälle.
"Jag vill inte vara i Stockholm.
Stockholm är kallt... jag avskyr Stockholms universitet
- det är som mitt jävla gymnasiums matsal!"
Det är så mycket som jag innerst inne vill,
samtidigt som ord från andra människor krockar emot och ger en skjuts bakåt.
Jag är inte ett funktionshinder - jag har ett, vilket bara finns där.
Samtidigt som jag förkastar en stor del av den jag är,
finns det den andra som bara försöker försumma det som gör mig annorlunda.
Jag vill fan inte vara mindre värd.
du är inte mindre värd och det kommer du hellre aldrig bli. och hade vi gått på samma skola hade jag velat va din vän. du verkar vara en himla fin och bra människa :)
kram <3
Du kommer att kunna göra allt du vill tids nog!! Har du någon gång funderat på att söka mer hjälp på annat håll, för att våga ta steget mot riktig frihet och helhetlig hjälp? Tänker på MHE-kliniken, att det känns som att det skulle hjälpa dig. Kram!
svar till M:
Jag hade faktiskt inte hört talas om MHE-kliniken, så jag kollade upp den lite.
Den verkar ju någonting intressant, det är bara att den ligger ändå borta i Mora vilket gör det lite distant. :'3
Men den låter ju ändå intressant när det kommer till behandlingssättet... fast jag kommer nog att hålla kvar på min egen behandling än så länge, förstår du. :)
Ett år i april och har jag påbörjat en sådan lång färd, skall jag ha fullfärdat den vid ett tillfälle~
Du är absolut inte mindre värd <3
Och på tal om ingenting. Bara så du vet, så raderar jag min blogg ikväll.
Men kommer fortsätta att titta in här.
Kram<3
