pigment

Jag avskyr dessa dagar... som det känns som någonting jagar efter en själv.
Stjäler och sinar ned det resterande syre som finns kvar.
Man kvävs inombords i själen.
Den känslan kan så ofta möta mig i vägen om jag inte har någonting att passa
och istället sitter här hemma.

Kanske är det just den där känslan som alltid fanns där då allting handlade om studier och mat.
Att av tvång sitta och slita på min rygg medan jag satt framför mina projektarbetsmålningar
timvis dagligen i hopp om att det skulle ske någonting där hemma.
Men det gjorde det inte.
Båda mina systrar att "flygit" ut ur boet en halv månad efter varandra
och lämnat mig ensam där hemma.

"Måste hitta nya recept och hälsosaker så att jag kan variera lite i livet",
hade varit mitt uns av tröst.

Och ändå åt jag alltid av samma sort. Samma mat och mellanmål.
Jag kunde alltid förundra mig själv över hur alla människor någonsin hann med
med att prova alla varianter av smaker där ute. Varför inte jag?

Vad var det för någonting i mitt liv som gav mig motivationen att dra nästa andetag?
Jag visste inte det.


I fredags visste jag att min behandlare skulle få en ny patient på kliniken med,
och jag kunde märka vem det var. Jag hade inte sett henne innan.
Medan alla andra antingen skrattade eller umgicks i sofforna framför filmen
i samlingsrummet, satt hon bara där med knäna omfamnade av sina armar.
Hon sade inget, hon log inte heller.


Var exakt som mig själv för ett dryga år sedan?
Hon satte på ett vis igång som en slags déjà vu-upplevelse inuti mitt huvud.
Jag hade aldrig haft ett eget tredje öga att betrakta saker och ting med,
men maten på hennes gaffel var nog av en näst intill lika liten i mängden som min egen förr.


Att se tillbaka kunde vara som en slags tabu för min del, samtidigt som det inte kunde låtas bli.
Jag skulle alltid minnas vad som skett, och gräma.
Därför vände jag mig alltid om så fort jag såg en gammal bekant från skolan.
De fick inte lägga märke till och se mig.

- Därför var jag så tom på ord då jag bestämt mig för att träffa A från min klass på gymnasiet igår.
Hon hade själv sagt saker förr som inte fallit mig i smaken,
men jag intalade mig själv att det var en enstaka gång.
Sedan skulle jag kunna släppa taget om det hela.

Under frukosten den dagen, satt mamma och log tvärs över bordet.


Jag satt tyst under ett par sekunder med blicken på skålen med müsli innan jag andades djupt.


Då var någon vid frukostbordet glad iallafall.
Jag satt mest där och frågade för mig själv vad jag hade gett mig in på.
Det var inte exakt adekvat att mitt i allt säga att
"Men jag tycker inte så mycket om henne".
Det skulle bara förstöra den fina stämningen antog jag.


När A väl kom snett bakom ryggen på mig, log hon.
Hon hade gjort av sig med sin kolsvarta hårfärg och
istället gått tillbaka till sitt ursprungliga bruna.
Hon såg ut att vara bättre än sist vi sågs.
Då hade jag varit rätt så undvikande på grund av känslan att ingen ville mig väl,
att alla dessa människor var djävlar.

Varför det känts som en bättre orsak att träffas var att hon också visat sig ha diagnos.
Då kunde man inte alltid kontrollera sina val av ord.
Bara att ventilera sina tankar med någon som visste hur det kändes,
och inte bara läst det i en 300-sidig bok på universitetet.

Ändå så höll det en aning tillbaka att hon skulle se mig på det här viset.
Att jag nått min målvikt och i min mening inte var smal längre...
det var vad som fick mig att hesitera med gamla bekanta som allra mest.
Skulle de se ned på mig?


Självklart, ordet "rädd" var i och för sig ett laddat ord...
Men jag tog emot det med en slags skräckblandad förtjusning.
Det spelade ingen roll ifall de var rädda för mig kändes det som,
då hade jag som en slags impakt på dem.
Ett litet leende trängde sig fram på mina läppar.


Just det. De hade inte en aning hur mycket jag gav i jämförelse till dem alla.
Studier var och varenda dag, hela mitt liv var ett schema.
Allt för att jag hade ett mål, att jag hade bestämt mig själv.


Att plötsligt få reda på vad de andra tänkte om mig från en annan människas perspektiv...
jag hade ingen aning om hur fyllande det skulle kännas för mig.
Oroliga... rädda... orden som jag inte hade hört utanför min familj.

"Helt väck" var ordet... och ändå gick jag ut gymnasiet med MVG:n i ämnen såsom japanska,
bild och nutida konst... fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild...
allt för att jag intalade mig själv att jag inte hade något annat att andas för.
E hade hoppat av utan ett enda ord, kuratorn slutat innan sommaren,
skolsköterskan jag pratade med, under sommaren...


Min då omedvetna Asperger hade sina parallella för- och nackdelar utan att jag visste om det.
Hade jag väl verkligen bestämt mig för en sak,
så skulle ingenting komma i min väg. Ingenting.
Vad det än var.
Som en bok som berättade om hur en alkoholist med Asperger hade slutat dricka helt och hållet
till sin nästa psykologtid därför att "Du sade att jag skulle sluta, så".

Hur orkade jag egentligen...
jag omvandlades till en mänsklig robot, byggd på endast regler och scheman.
Det fanns ingen känsla, det fanns bara plats för förnuft.
Moralen och förnuften var mitt bränsle.
Min 3- kilo tunga kropp var mitt långsamt bräckande skal som stack ut.

Vad jag fann då jag hittade mina gamla block i garderoben under vårstädningen idag var tre saker:

- Studier
- Planerade matlådor för veckan, om inte andra recept
- Att göra-listor och scheman


Jag gjorde iallafall mitt bästa.