En känsla i magen
Jag sov efter frukosten, ville sova så länge som jag kunde.
Ett antal knackingar på dörren.
Taklampan på full volym.
Det var sant, jag var tom på ord.
Men samtidigt... så hade jag en känsla inuti min mage
att det var någonting som jag behövde få ur mig själv.
Saken var att jag inte visste vad det var,
och det malde på ett eller ett annat sätt sönder mig inombords.
Någonting djupt inom mig själv skrämde mig och satte mitt jag ur led.
Att jag vid vissa tillfällen kunde känna som om jag ville fälla tårar.
Utan att ha en enda aning om vad det var för någonting.
Jag avskydde det.
Ett antal knackingar på dörren.
Taklampan på full volym.
("Fan, fan, fan, vad är det här...")
"Jag tänkte att vi skulle ha vårat samtal nu, jag hade inte någon annan tid idag~"
..."...nu...?"
("M-men jag vill ju sova...!")
"Är det någonting som du vill fråga mig om?"
"Uuh... jag låg och sov precis, så jag är lite tom i huvudet just nu..."
"Är du säker, ingenting?"
"Nn-nn"
"Okej, men ifall det är någonting du undrar, så vet du vart du finner mig"
"Jag tänkte att vi skulle ha vårat samtal nu, jag hade inte någon annan tid idag~"
..."...nu...?"
("M-men jag vill ju sova...!")
Så vi talade med varandra.
Hon nämnde hur mamma hade mailat henne
om att helgen med pajen och övningarna varit tunga för mig.
Och jag försökte att inte påminna mig själv om de minnerna.
Hon nämnde hur mamma hade mailat henne
om att helgen med pajen och övningarna varit tunga för mig.
Och jag försökte att inte påminna mig själv om de minnerna.
"Är det någonting som du vill fråga mig om?"
"Uuh... jag låg och sov precis, så jag är lite tom i huvudet just nu..."
"Är du säker, ingenting?"
"Nn-nn"
"Okej, men ifall det är någonting du undrar, så vet du vart du finner mig"
Det var sant, jag var tom på ord.
Men samtidigt... så hade jag en känsla inuti min mage
att det var någonting som jag behövde få ur mig själv.
Saken var att jag inte visste vad det var,
och det malde på ett eller ett annat sätt sönder mig inombords.
Någonting djupt inom mig själv skrämde mig och satte mitt jag ur led.
Att jag vid vissa tillfällen kunde känna som om jag ville fälla tårar.
Utan att ha en enda aning om vad det var för någonting.
Jag avskydde det.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Jag tror din magkänsla tycker du borde berätta någon, och längst inne vet du nog. Jag lovar att det måste kännas bättre efteråt <3
- Åååh, har ni en pusstelefon? :D :D Jag vill oockså!
Postat av: Erica
Hej! Jag har läst din blogg ett tag nu och måste bara få smickra dig lite; du skriver verkligen på ett eget sätt -i positiv bemärkelse! :)
Postat av: Johanna
- Haha, vad trist! Men telfeonen är ju snygg som dekoration också :D
Trackback
