pigment

Hon satt där med ett par uppspärrade ögon och höjda ögonbryn.
Troligen tänktes det "Vad fan?" inuti hennes huvud.
Bra att hon påminde mig,
men ändå inte nu när jag äntligen lyckats att fått bort det ifrån mitt huvud ett tag.


Det stämde nog, ganska självklart.
Kanske hade mitt medvetna inte ägnat sin hela tid åt det,
men utan tvekan så hade allting kretsat runt innanför mitt huvuds väggar dag ut och dag in.

En enda bokad tid.
Ett enda stort samtal.
Ett enda svar som ändå skulle säga mig så otroligt mycket.

Y var min psykolog och hade till slut blivit färdig med min utredning,
ifall jag hade Aspergers syndrom eller inte.

Att det aldrig kunde lämna mig ifred.
Vad jag än gjorde, var jag än befann mig,
så överbelastades mitt huvud med "tänk om", om och om igen.
Jag ville inte få som en slags röd stämpel på min panna.



Jag var så trött på att ständigt misstolkas av människor
och att vara annorlunda på det mer förhindrande sättet.
Kunde jag inte bara få ett svar på det hela för en gångs skull?



Hela mitt liv har jag märkt att jag fungerat
och skilt mig på ett eller ett annat sätt från en annan individ.

Sinnena har alltid varit överkänsliga, ibland ända till det obehagliga.

När det kommit till synen, så har det vid vissa tillfällen hänt så att jag varit på gränsen av att kräkas.
Varför? På grund av vissa slags udda färgkombinationer kartboken som ligger i bilen.

Beröring, känseln... den har alltid varit känslig för vissa ytor såsom olika slags tyger.
Smaken, konsistensen av saker såsom pesto och pudding kan jag knappt tackla.

Hörseln är en av de värsta sakerna.
Den är överstimulerad att jag för det mesta är tvungen att lyssna bland de lägsta volymerna i MP3:n.
Ibland då det är tyst omkring mig, så är jag även tvungen att ta lurarna ut ur öronen
- det är så högt att det nästan gör ont(trots den allra lägsta nivån).

Och ändå så hör jag dåligt under samtal med någon då det svämmar med folk omkring oss.
Öronen tar in det allt, alla slags ljud som kan höras, på en och samma gång.
Det var bara för någon dryg månad sedan som jag ens hört talats om att människor kunde fokusera hörseln.

Tågets "Tuk-tuk-tuk", surrandet av min dator, musiken från garaget om det väl hörs... allting tas in.
Jag kan inte ens höra vilken riktning ett ljud kommer ifrån.
Jag får ta mig till gissningar.
Det är allt som jag har.


Lukten av min mammas Extra-tuggummin ger mig migrän.


Själv så är jag för det mesta inte kapabel att tolka då det är en rent uttalad ironi,
utan allting brukar tas bokstavligt.
Det är därför kan det verka som om jag för det mesta tar allting så illa så ofta.
Vissa anser nog till och med att det är tjatigt att förklara för sig själva.

Läsa mellan raderna när någon tilltalar mig under ett pågående samtal.

Har det klart enklare att se saker och ting i detaljer jämfört med helhet.

Svårigheter med att veta vad som är acceptabelt att säga,
att det kan "hoppa" ut goda meningar ut ur min mun, bara i dåliga formuleringar.
Det är inte alltid det ens går för mig att försvara misstaget med ord.
De tror inte på mig, allting har redan sugits in i deras huvuden som svampar.


Att känna sig rädd för att risken att tolkas som någon egoistisk, självisk, hänsynslös.
Det är hon, just den här flickan.
Hon är rädd, livrädd för att göra ännu ett fel ifrån sig.
Hon vill varken att hon själv, eller någon annan, skall känna sig orättvist behandlade.
Och ändå är det så svårt...


Under gymnasiet så började jag bli rädd för att göra fel än en gång,
längs tiden då mina krav växte allt mer.
Så jag började fråga lärarna för att vara alldeles säker på att jag inte missuppfattat uppgiften.
Igen... igen... åter och åter igen.
Det ansågs ju som en god sak att fråga dem.
Sedan så fick min formlärare ett vredesutbrott ut över mig.

Hon stod och gjorde i ordning några saker till nästa lektion s
amtidigt som jag råkade befinna mig i klassrummet på jakt efter svarta pappersark...


Och jag stod där tyst.
Jag varken vad henne om hjälp, eller hade någonting som jag inte förstod
- jag frågade oskyldigt och spontant ifall hon hade en
aning var det någonstans kunde finnas svarta papper i bildsalen.

Jag sade inte ett ord.
Jag vågade inte.
Vart hade det hela kommit ifrån?
Vad jag alltid hade hört om att lärare ser det som någonting positivt då en person frågar,
att den är aktiv under lektionerna?
Jag hade börjat utveckla en grav rädsla för att fråga under lektionerna, att ens räcka upp handen.


Alla runt omkring mig såg ut som frågetecken, kliade sig i nacken.


Mina knogar tryckte att jag nästan blödde av mina ingröpta naglar i handflatorna.
Tårarna hölls in så att det gjorde ont då jag egentligen ville fälla dem.
Jag visste svaret, de kunde ha sett mig som en duktig och allmänbildad person.
Om ändå jag inte suttit där med min mun låst.
Rädslan att bli "misshandlad" med ord.

Inte så konstigt att jag såg ett sådant adrenalin då jag
försökte bli hälsosammare att det gick steget för långt.
Jag ville så gärna känna att jag dög och var acceptabel.
Ville så att folk skulle se upp till mig.


Jag knappt lita på folk längre.
De har sårat, de har svikit och lämnat mig så många gånger.
Tror att man inte tar åt sig av handlingar som annars anses vara "ytliga".
Det gör en galen, smärtsamt att det känns som om det blöder inombords.