Intryck

Strax efter halv sju på lördagskvällen.
Någon gnutta ångest över en övertygan om att mina kläder inte såg bra ut.
En rejäl ångest över hur kroppen visade sig i spegelbilden.
Händerna spännande åt håruppsättningen,
en vacklande blick åt kommunaltrafikkartan vid min sida.

Till slut kom min syster i snabb takt med ett leende på läpparna.
Med smultronscarfen och håret på sitt vis såg hon ut som den gången vi såg på Owen Pallet.

"Vad roligt det skall bli~!"

Som sagt, vi skulle till slut få se Salem Al Fakir spela på Berns den här dagen.
Och jag kunde känna en gnutta av förväntan inombords,
förväntan efter två dryga månaders väntan.
Åt helvete med ångesten.
Den skulle alltid finnas där hur mycket jag än försöte vända blicken ifrån.
Huvudsaken var att det skulle finnas någon variation inuti mitt huvud.

--

Då vi väl hittade till Berns-byggnaden kunde vi båda se mängderna av folk köande utanför,
och jag kunde känna en hård klump nedför min strupe.
Så mycket folk, så mycket folk uppfixade som ingenting annat.
Där skulle jag väl inte höra hemma, de skulle se snett på mig.
Huvudet började gå på fullspin.
Jag frös så in i ryggraden och det enda alternativet var att tränga mig in.
Ångesten höll hårt om min hals att det gjorde näst intill ont.

"Victoria, du måste ta fram ditt leg nu. Och biljetterna"

"Ohh..."

("Så dumt av mig..."),

mina tankar höll på att få mig på helt andra vägar.
Jag var här, här och nu. Bara en enda gång, inte igen. Och gick in.

Folkmassorna var i hälen på varandra och ändå så hade alla inte ens hunnit in ännu.

("Snälla, snälla låt det inte vara alltför högt när han spelar...")

Den innersta oron om att jag skulle överstimuleras fanns ständigt där.
Det var illa nog att jag nästan fallit ihop under Salvador Dalí-uställningen på Moderna muséet
på grund av ett "övergrepp" utav intryck i fjol... jag fick inte vara svag och begränsad.


Dundret från de enorma högtalarna på sidorna slog in på mina öron.
Folket bredvid mig hoppade som om de var speedade.
Min övertygan om att jag sovit alltför lite.
Jag fick inte falla ihop, på all bekostnad...

... och så kom tjutet.
Han kom fram till pianot och längs det den overkliga känslan.
Var det han, var det verkligen han som stod där framme i ljuset, en rad framför mig?
Känslan var som knappt ingenting annat.


Keep on Walking var bäst av allting.
Hela havet av människor gungade med som vågor då längs hans ord.


Kommentarer
Postat av: Erica

Åh, Salem som är så bra -lyssnar alltid på honom när jag är nere och vill bli på bättre humör! :) -Din blogg talar till mig något så enormt mycket (mycket igenkännande), har kommenterat här förr fast då hade jag en annan bloggadress. Hur som helst, ville bara slänga in en kommentar. Hade bra!

2010-05-10 @ 16:17:01
URL: http://ericasvaerld.blogspot.com
Postat av: Victoria

svar till Erica:



Tack för din fina kommentar~! :D

Ja, Salem är ett litet slags lyckopiller för de allra gråaste dagarna...



kramar~<3

2010-05-11 @ 21:50:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0