Vad har den lilla flickan gjort

Idag var som vissa och en del dagar,
dessa, vilka det känns som om mitt yngre jag stod där och betraktade mig.
En något hesiterande blick, sympatisk samtidigt som backande...

-"Vad i hela friden har du gjort, människa?"-
-"Hur kan du ens se på dig själv i spegeln?
Varför har du slitit sönder allting totalt?"-

Den yngre flickan, innan hon växte upp till att bli mig...
hon var aldrig ledsen. Bara ifall hon slog sig eller om mamma grät.
Annars kunde ingenting slå hennes kind,
hur onda och elakartade orden än kunde vara
- studsade de på den osynliga bubblan, ut igen.
Allting var gott, ingen människa var ond.
Allt som fanns var leendet på läpparna.

Iallafall... tills bubblan runt omkring sexan sprack och medvetandet öppnade sina ögon.
Ingen kunde vara barn för alltid. Alla började växa allt och alltmer.
Det var det som fick mina ögon att börja se verkligheten,
hur känslan av att alla svingade förbi mig och jag glappade efter.

(-"Spring, Victoria, spring. Annars kommer ingen hinnas ikapp,
annars kommer du för alltid vara efter"-)

Kurator efter kurator under gymnasiet blev det svårare att känna tillit till.
Hur svårare det än fick bli, så var det ett tvunget att öppna sig upp för dem.
Iallafall tills de skickade mig vidare, en efter en.

"Jag kan inte göra mer för dig nu. Du får gå till ungdomsmottagningen eller BUP"
"Jag skall sluta här"
"Jaha, då finns det väl ingenting mer att göra för dig"

... eller så slutade de efter att säga ett enda ord till mig.
Det var det värsta av allting, den där chocken.
Den inre frågan varför detta skedde just mig.

Hatade Gud mig?
Var jag en enda förorening i jämförelse med annat?
Varför fanns jag i världen?

Jag var smuts. Jag var förorenad. Jag var förorening.
Det var allting som jag kunde se. Svart.
Hur mycket jag än skulle anstränga mig för att löpa ifrån problemen,
så skulle jag fortsatt vara svart som kolet inombords.
Inombords, inuti min kropp.

-"Okej, jag må må som skit inombords,
men om jag äter väl, blir mer hälsosam och mår bättre på utsidan
- så kan jag iallafall må lite bättre!"-

Och längs detta maten, vad jag stoppade i mig.
Från att skjuta läskedrycken till helgen, sedan ta emot fullkornsbrödet...
så märkte jag hur piggare jag kände mig.
Jag orkade röra på mig mer.
Vad skulle hända ifall jag även åt det där, istället för det här?
Den enskilda känslan av att bara orka mer gav mig adrenalin.
Jag ville ha mer, ha mer, må bättre och bättre...

... vilket i slutändan bara fortsatte längre ut i platsen för att stanna vid en punkt.
E-ämnen. Socker. Ljust bröd. Fett. Snabbmat.
Alla dessa var onda, jag skulle förgöra dem, en och en.

... iallafall tills ingen människa fick röra mina armar då nerverna stack ut ur dem.
Hjärtat hade en puls på 52, tänderna fått fyra hål på ett drygt år.
Det här var ingenting nyttigt alls. Det var ett långsiktigt självmord.

("Jag vill inte dö... jag vill inte få cancer... jag är rädd")

---

---

-"Vad i hela friden har du gjort, människa?"-

Ett försök till att må mitt allra bästa.
Ett misslyckat sådant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0