pigment

Vissa dagar... kan jag bara få en enda stor slags uppenbarelse på ett vis.
En sådan som får mig att vilja försöka så mycket mer.
Någon som bara öppnar upp ögonen för mig.


Samtidigt som det var en nyttig sak att inse och blotta,
ville min ena hand hålla för ögonen.
Varför hade jag inte försökt mer,
hur länge hade jag egentligen lust att följa ett matschema egentligen?


Ändå som jag visste att jag skulle hoppa direkt tillbaka
till vad jag åt innan "mina vingar kapades av".

Och det är ju så otroligt svårt i sig om man tänker efter...
det går inte att svara med de eftertraktade orden "Ja" och "Nej".
För det går ju inte, inte om man skall vara ärlig vilket jag alltid är.


Cigaretter förkolnar ens lungor långsamt men säkert.
Droger gör en uttömd på pengar med fler konsekvenser.
En svält förstör ens enda kropp den med.

... men ändå är den på ett vis samtidigt så orättvis.
Då cigaretten är fimpad och paketet utanför ens räckhåll,
är den borta så läng kontrollen finns där.
Likaså narkotikan efter alla dess biverkningar.
... Men att sluta äta kan en människa förstås inte.
För att inte säga att det hör till svälten,
men utan energin så slocknar den ihop och dör.

Därför är ätstörningen så elak...
för eller senare står du där med ingenting, ingenting i förtjänst.
Dessa kilon måste upp och tillbaka förr eller senare.
Normalvikten måste återvända.
Antingen ger man i slutändan upp kilorna, eller livet.
Och allting som finns kvar i ens händer är medvetandet.
Medvetandet om vad som är vad, vad som är inuti.
Varför man inte skall äta den ena eller den andra saken.

Så därför kan jag aldrig säga ett blankt "ja", eller ett kolsvart "nej".
"Nej"et mot att sluta äta på samma sätt är detsamma
som att inte ha en enda mening att stanna kvar på en ätstörningsklinik.
"Ja"et skulle jag endast vara en lögnare för.
Ingen, ingenting kan ta bort mitt medvetande,
för då skulle inte min hjärna finnas kvar där heller.

Varför. Varför skulle jag äta dessa saker och ting?
De ger mig ingenting, jag tjänar ingenting på dem.

Kan man bli fullkomligt spontan igen?
På det sätet att man bara slänger i sig maten,
utan den endaste simpla tanke vid sidan om?


Bara tanken på då jag i sällskap av min mamma övade på McDonalds i onsdags...

... får det att kännas ned min ryggrad.
Åter och åter igen vände jag mig åt alla möjliga håll
för att betrakta de resterande människorna i lokalen.

Hur såg de ut? Fanns det EN enda en som ens var smal här inne?
Hur många av dem?

Bara faktumet att se, titta på hamburgaren med mera fick ångest att rusa upp mig i huvudet.
Varför, varför i hela friden gjorde jag det här?
Varför skulle jag stoppa det här inuti min mun och sedan svälja?
Hat mot hamburgaren, hat mot pommes frittes, och främst hatet mot mig själv.
Det ständiga ifrågaställandet om hur jag skulle gå med på detta.


I fjol under det första övningstillfället,
åt jag endast 11 pommes och kanske fyra små, taniga tuggor av McFeasten.
Och det under dryga 50 minuter.
Hålrummen där jag inte tuggade, satt jag och grät.
Och innan psykologtiden som var efteråt satt jag framhukad framför sitsen på patienttoaletten,
fördömande mig själv över varför det inte gick igenom.
Jag hade ätit gift, jag skulle troligen dö, enligt vad som stormade inuti mitt huvud.
Jag hade ingen kräkreflex, och det kanske ändå var för det bästa.
För annars hade jag troligen varit en bulimiker denna dag.


Innerst inne hoppas jag att det skall finnas en dag då jag känner mig fri.
Då ingenting håller mig begränsad i matväg.
Samtidigt som medvetandet finns där kvar.
I min egen kontroll.