pigment

Innerst inne träffade min behandlares ord mitt i bröstet på mig,
rakt igenom hjärtat.
Jag visste det långt inombords,
jag visste att det inte var normalt som 19-åring att väga som en 7-åring.
Att jag ändå log, skrattade blygsamt med blicken frånvarande,
som om det skulle få faktumet förnekat.

Och egentligen stämmer det ju.
Hur länge jag än skulle ha svalt mig själv ned till nerver och ben,
så skulle jag aldrig bli eller blivit ren.
Aldrig skulle jag bli fläckfritt "ren", aldrig skulle jag bli fulländat nöjd.

Människan är den girige varelsen av dem som andas, för den åtrår alltid efter mer.
Det finns alltid något som kan förbättras som det i dess plats kan försämras.


Det är något av en obehaglig känsla att innerst inne inte ens lita på sig själv.
Självklart skulle jag vilja äta samma saker som förr,
det var dessa som jag längtade efter som allra mest.
Samtidigt fanns det där medvetandet om att saker och ting utan de hållande tyglarna
snarligen skulle glida isär... sätta mig på den och samma sitsen åter igen.
Inte konstigt att jag känner mig på en sådan lägre nivå än de flesta människorna
- jag kan ju inte ens hålla styret om mig själv.
Min kontroll kontrollerar mig, i platsen där jag skall göra det motsatta.

Det är det som är boven i min neuropsykiatriska diagnos.
Kontrollbehovet är så pass starkt, att det får mig att falla ned en sådan ångest.
Panisk ångest så att jag den stunden inte ens vet vad jag skall ta mig till.
Så varför måste mina "vingar" huggas av?
Varför måste någon bryta dem av och fästa mig i snören som en marionett?