En mors kommando

Det har varit en vecka nu sedan min testperiod utan
vågen(att mäta maten på) började.
Och eftersom att min behandlare varken reagerade eller
sade någonting annorlunda då jag fick ställa mig på vågen,
så antar jag att vikten inte förändrats någonting hittills.

På ett vis är det en sådan frihet att inte behöva bära på vågen i min väska,
samtidigt som portionen jag lägger på min tallrik alltid måste granskas med ögonen.

("Är det för mycket, är det för lite.
Är det för lite, är det för mycket...")

Min mage fungerar inte normalt, och därför är det samtidigt
så träligt att inte kunna få lägga upp vad jag känner för.
Den har börjat bli ett helvete igen, nu till nivån att jag känner en kväljande känsla.

Nja, allt kan jag väl ändå inte kalla för mitt eget ansvar.
Mamma sitter där tvärs över matbordet som en ständig hök...

"-Du lägger på en bit kött till!",

... innan jag ens lagt på färdigt.

Ibland får jag en sådan stark och lockande lust till att säga till henne att

"Du behöver för guds skull inte tjata! Det är mitt ansvar, mitt!".

Men det kan jag självklart inte yttra mig.
Hon är orolig, ängslig över var och varenda minimala detalj.

"Du måste lägga upp som du ska"
"Du minns väl hur jobbigt det senaste året varit för dig",
såsom "Jag orkar inte gå igenom det här igen".

Vad skall jag göra då?
Hur kan jag göra allting som om prima igen?

Jag kanske har en normal vikt åter igen, men jag mår fortsatt inte bra.
Inte mentalt, inte inuti min djupt nedgrävda kärna.
Kosten, det "hälsosamma" kom som ett slags uppfunnet solljus framför mina ögon.
Någonting jag brann för, någonting jag kunde surfa och leta på i timtal.
Någonting som gav mig glimtar av "liv" inombords.
Att få ett matschema var bokstavligt talat som att hugga vingarna av mig.
Jag kunde känna det, jag känner det fortfarande.

Och då jag, till skillnad från alla de andra patienterna,
blir tillsagd att inte lyssna på mina hunger- och mättnadskänslor...
vad gör jag då?
Jag är för guds skull fullkomligt fel person att ge detta kommando till.
Fortsätta att äta fastän jag blir mätt, äta "med ögonen"...
kasta mig lika gärna nedför ett stup.
För då vet jag iallafall vad som händer på slutet.

--

--

Så fort som jag och mamma blev ensamma efter att jag kommit hem
från mitt samtal på kliniken, satte hon sig ned framför mig.
Och förhörde mig längs med de spända och anfodrande ögonen.

"Så? Hade du gått ned i vikt sedan du ätit utan våg nere i Lund?
Har det blivit någon förändring?..."

Där har ni det.
Min mammas ängslan manövrerar tilliten och tron till mina egna ord.

"... Hon sade ingenting, så jag antar inte det"

En djup suck drogs ur hennes mun.

--

--

Man vet aldrig vad som händer på slutet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0