pigment

Igår kom jag hem efter att ha firat midsommar hos min bror i Lund sedan i torsdags.

Känslan av att ha befunnit mig på en annan plats under en längre tid har sina sidor av sig.
Att komma hemifrån är i sig som att väggarna luckras upp och släpper ut mig.
All slags déjà vu som vardera rum väcker upp inom mig,
betraktas inte framför mina ögon. De påminner mig inte fullkomligt konstant.

Samtidigt... känns tryggheten så pass vagt hållande om min hand.
Det finns inget rum att skydda mig i, att stänga in mig i.
Ingenting har väggar alls.
Allting blottas på ett eller ett annat vis. Frågan är bara vilket.
Saker öppnas upp för mina ögon, samtidigt som jag inte kan stänga igen någonting.
Känslan av att allt och alla ser på mig på en och samma gång.

Den mesta maten är på serveringar.
Då har jag ingen kontroll, då vet jag ingenting.
Inget alls om vad som stoppats i eller inte.
Det är som om någon människa vill sätta en ögonbindel för mina ögon.
Jag får inte se, jag får inte räkna, jag bör vara blind.
Den känslan slår som slaget i magen på mig.



Det spelade ingen roll var jag befann mig.
Vare sig det var hemma eller på en annan plats i Sverige,
så var alltid bilen det värsta av allting.
Att ha väggar så tätt omkring som gjorde mig närmast orörlig.
Att sitta ned och aldrig kunna resa sig förrän man skulle stanna och äta.

I fjol hade jag inte fått ned mig ett enda komplett mål under resfärden söderut,
utan bara slagit in det i smörgåsfoliet som var kvar. Och på det gått ned i vikt.
Allt fokus hade legat på att inte stiga över gränsen.
Gränsen hade varit guld. Allting annat plast och sopor.


hojtade pappa nu i förarsätet och mitt fokus avbröts.
Sådana där lekar hade varit det bästa av allting under bilfärderna
då jag var yngre, då man gick i en cirkel och
turades om att säga ett nytt djur på en särskild bokstav.
Den som inte kunde åkte alltid ut.
Det var vad som alltid gjorde det så roligt, kämparkänslan.

En efter en började vi på "S", pappa ofta med ord som han själv ansåg som "djur".
Alla skrattade, inklusive jag, som om jag varit åtta igen.
Det hade jag inte gjort i fjol, för då hade jag troligen bara skakat runt med benen.


Jag såg på mina ben då det inte var min tur i varvet.