Slag i ens ansikte

Hur vet man att tiden är framme?
Hur vet man att man är redo?
Känner man sig någonsin genuint redo?


..."Så jag fick äta utan våg när jag är nere i Lund, eller?"

"Ja, och jag känner att det kanske är dags att släppa taget om vågen.
Att äta utan den för din del"

("...V... vad?")
"... vad... vad då, när? Du menar från och med NU?"

"Ja, på prov under ett tag.
Så länge som du haft den, så borde det inte kunna hjälpa mer än det redan gjort"

"..."

"Vad tänker du på, Victoria?"

"Nn... bara att jag innerst inne kan se framför mig att jag kommer att äta mindre.
Vad jag äter dessa dagar tycker jag är stort,
och jag blir alltid mätt långt innan måltiden är färdig.
Det är inte behagligt att alltid behöva gå runt och känna sig mätt,
att aldrig känna ingenting i magen. Varken hungrig eller mätt.
Jag blir ju för guds skull mätt efter fyra, fem sushibitar..."

"Och det är för att du inte har normal hunger och mättnadskänsla.
Det är inte normalt att endast äta fyra sushibitar"

"... Så vad du försöker säga är motsatsen till det normala.
Till skillnad från de flesta som får höra att de skall lyssna på sin kropp,
följa sina hunger- och mättnadskänslor...,
skall jag inte lyssna på min"

"Ja, det skulle man kunna säga, ja"

"Så jag skall fortsätta äta, fastän jag är mätt.
Endast tänka på vilken storlek jag normalt haft då jag vägt upp"

"Precis"

Detta... var ju bara bisarrt.
Jag behöver kontroll, jag måste ha kontroll
eftersom att det är en del av min andra diagnos...
och nu skulle jag inte kunna få ha den?
Bara försöka neka för vad min kropp skulle yttra sig?
Hur skulle jag då kunna veta att jag åt för mycket, att jag skulle överstiga?
Helvete, bara helvete, löd orden inombords.

Det känns som om... jag inte ens vågar lita på någonting längre.
Inte ens min egen kropp för guds skull.
Hur fan skall jag kunna veta då den ljuger,
hur i hela friden skall jag kunna se och genomskåda att mättnaden egentligen är psykisk?

Allting har mitt i allt omvänt till det otäcka och otrygga.
Jag kan inte se vad som är normalt att äta då en cafétallrik kanske är generös.
Vart spricker isen, hur långt kan jag vandra ut på den?

Känslan av att endast vilja slå och sparka sönder allting.
För att kaoset inuti mitt huvud inte har plats nog.
Varför kan ingenting för guds skull känna tryggt och säkert?
Varför måste allting innehålla den där mängden och halten av ängslan och oro?
Varför verkar allting komma på en och samma gång,
som ett slag mitt i ansiktet på mig?
Varför, varför, varför...


---

-ping-ping-

-"Nummer 57"-

Stegen gick något långsamma frammåt till disken.
Vissa långsammar, andra som om de blundade.

"Hej"

"Hej... kan man söka på sitt namn i registret, kanske?
För jag hade tyvärr glömt vad jag hade på recept hette för någonting..."

"Självklart, om jag får se på din legitimation~"

En sekund, två sekunder, tre sekunder, och sedan fyra.
Att andningen kunde pulsera så pass långsamt och återhållsamt.
Kanske handlade det om varför jag ens stod här på det lokala apoteket av alla platser.
Vad det var som ens hade fört mig hit, på egen hand.

"Sertralin"

"V-vad...? Um, hade jag sådant SSRI kvar inne?"

"Mm?"

("... antidepressiva...")
"Se... serotonindämpande medel..."

"Ja, Sertralin var namnet på det.
Du hade ditt recept kvar inne"

"Jag... jag tar en sådan då"

Kanske var det meningen att allting skulle komma som en smäll i ansiktet,
kanske inte.
Allting har sin egen mening på ett vis.
Frågan var bara vilken.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0