Goda och onda ting

Idag var det den sista sessionen på den där samtalsgruppen på Aspergercenter.
När jag funderar över vad som förändrats efter att ha träffat "likasinnade",
så... är det blandade känslor.
God sak att mitt i allt se och höra att det kanske fanns någon som
också hade överkänsliga sinnen, överstimulerande och sådant...
samtidigt som saker som jag i alla fall hittills inte unnat en tanke blottades upp.
Sådana svåra saker, som jag hellre föredragit att förtränga.

Men sådant är ju livet, bara att det inte var uppgaskande att lyssna
på de andras ord över hur folk inte trodde dem med.
Sådant som de allra normalaste människor inte ens känner av,
vad är egentligen meningen med att unna en enda tanke för det?
Sådant som en normalt inte reagerar starkt på?

"Du, det där är bara trams", "Vad är det nu då...?",

jag ville inte höra dessa ord repetera inuti mitt huvud åter igen.
Bara intala mig själv att jag var normal, att jag är normal.
Jag har inte en stor, blodröd stämpel på pannan.
Förneka allting som ses som ont och fult. Besudlat.
Slå sönder allt i tusen bitar och sedan stampa på dem alla.

--
Känslan är som ifall jag vandrade på ett sädesfält,
med fingertopparna strykandes mot stråna som sedan skulle vaja tillbaka.
Marken är sunkig, så pass att vart steg sjunker ned i den.
Ingenting innehar stadga, ingenting går att gripa itag i.
Hur mycket jag än löper, kommer jag inget dimmigt torn närmare.
Hur mycket jag än letar, finns det ingen sten att ställa mina fötter på.
Allting glider, åter igen ut ur mitt grepp.
Ingenting att förinta mig själv med.
--

Det är tröttsamt, så förbannat tröttsamt att aldrig sluta höra.
Att aldrig kunna stänga ute ett enda ljud,
vare sig det är fläkten eller fotsteg. Allting ekar fortsatt inuti huvudet.
Bara faktumet att samtalsledarna förklarade att ett klassrum för ett barn med Asperger,
är som att vandra runt i julhandeln var och varenda dag för en vanlig person.
Ibland får det en att vilja spy,
både faktumet att allting stampas in i öronen,
samtidigt som faktumet att de neurotypiska aldrig kommer förstå.
Jag är trött, bara trött. Självklart kan vi fortsätta gå.



Hur som helst.
Bortsett från ovan, så är det ju ändå en ny vecka nu
- och troligen även en väldigt bra sådan.
Imorgon, tisdag, skall jag yoga,
onsdag skall jag äta lunch tillsammans med min coach
- och på torsdag är det raka vägen ned till Lund för midsommarfirande med min bror~!

Allting som pressar tillbaka med den sista är att vi åker bil i dryga sju timmar.
Och även skall äta då. Någonstans längs motorvägen.
Och min ängslan är väldigt utmärkande av sig.
Enbart faktumet att sitta stilla i en bil så pass mycket är påfrestande för mig
och sedan tanken på vad motorvägen har att erbjuda för någon mat.
Men det... får väl lösa sig på något vis.
Hittade precis ett sushiställe med betyg 5 på Internet
- som till och med låg i samma stad som vi åt i fjol,
så det kommer nog att lösa sig.
Allting för att försöka tackla den där kväljande ångesten inombords.


Maten skall vara ett glädjeämne, en del av livet

- inte en begränsning.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0