Att unna sig själv
Mitt huvud har ibland befunnit sig i ett enda stort kaos,
tiden har andra gånger glidit mig förbi...
uppdateringarna har varit lite glesa på sistone.
Och det slår mig emot så mycket på ett vis.
Jag vill kunna säga, jag vill kunna skriva av mig så pass mycket, varenda dag.
Och ändå... så tar det till slut bara stopp vid vissa tillfällen.
Man känner sig så förvridet maktlös.
Det märks också på min mentala tillvaro, för ibland kollapsar en sådan stor del av den.
Jag gråter, jag ryter utav ilska...
samtidigt som allting negativt känns som en dolk i ryggen på mig.
På en och samma gång som mina fötter realistiskt står ned på marken,
känns det inombords som om de inte ens håller ett fäste.
Som om de var och varenda sekund skulle vara förberedda att fly.
För mitt huvud kan aldrig koppla av... aldrig.
Illa nog då samtalsledarna i diagnosgruppen frågade oss
alla vad det var som fick oss att koppla av i vår vardag...
Och alla såg på mig, på den här vrickade människan, som frågetecken.
Hur kunde det vara på detta vis?
, för att det alltid och ständigt känns som om jag annars
kommer komma allt och allt mer efter alla andra människor.
En sådan stor del av mig kan inte acceptera.
Den kan inte tolerara att jag nått min "normalvikt" igen,
inte heller att jag dessutom har fått en diagnos som pricken över i:et.
Jag är inte värdig, jag är inte på samma nivå.
Jag måste ge allt jag har, all min energi - för att känna att jag duger som jag är.
Det är tröttsamt, att jag ibland endat vill lägga mig ned på marken och andas.
Varför räcker det aldrig, varför kommer jag aldrig dit jag vill?
Varför kan jag aldrig sluta känna mig "smutsig"?
Igår fann jag iallafall tre kuvert liggandes i köket åt mig.
Min förfrågan efter halv aktivitetsersättning hade gått igenom~!
Från och med januari i år, så jag fick in över 10000 kronor på banken direkt
till min överraskning och sedan lite i månaden.
Ganska passande då jag inte fått något sommarjobb i år~
log min äldre syster, som själv var en fattig student.
De båda personerna framför mig stod där tysta, tittandes på mig.
Jag sade inte så mycket till svars.
Men innerst inne var jag medveten om vad hon pratade om.
Köpte jag alltför många böcker kunde jag få ångest,
förtvivlan över att jag kanske bara slösat.
Egentligen handlade allting troligen om att jag inte var nöjd med mig själv.
Varför unna en människa som inte förtjänade det, kanske?
Precis som dilemmat då jag tränade för att gå ned i vikt i början,
hur jag intalade mig själv att då jag nått detta kilo,
skulle jag köpa mig själv ett paket med Pocky-choklad.
Det hände inte så ofta om jag skall vara tydlig.
Förmågan att unna sig själv hör väl delvis till det såkallade självomtycket,
att man innerst inne bryr sig om sig själv.
Men det är ju det också som antagligen blockerar mig från den handlingen.
Hur vissa människor tröstar sig själva genom att äta. Att tröstäta.
Jag har aldrig varit en sådan, vill aldrig vara en sådan.
Mådde jag dåligt fick jag däremot svårt för att äta, det gick inte ned.
Då tröstade jag mig alltid genom att intala mig själv att
Tala om motivation. Och en innerst inne då.
Jag måste verkligen bli bättre på att genuint unna mig själv...
utan en enda baktanke.
tiden har andra gånger glidit mig förbi...
uppdateringarna har varit lite glesa på sistone.
Och det slår mig emot så mycket på ett vis.
Jag vill kunna säga, jag vill kunna skriva av mig så pass mycket, varenda dag.
Och ändå... så tar det till slut bara stopp vid vissa tillfällen.
Man känner sig så förvridet maktlös.
Det märks också på min mentala tillvaro, för ibland kollapsar en sådan stor del av den.
Jag gråter, jag ryter utav ilska...
samtidigt som allting negativt känns som en dolk i ryggen på mig.
På en och samma gång som mina fötter realistiskt står ned på marken,
känns det inombords som om de inte ens håller ett fäste.
Som om de var och varenda sekund skulle vara förberedda att fly.
För mitt huvud kan aldrig koppla av... aldrig.
Illa nog då samtalsledarna i diagnosgruppen frågade oss
alla vad det var som fick oss att koppla av i vår vardag...
--
"Jag... vet inte"
"Jo, men någonting borde det väl vara?"
"... nej. För jag kan aldrig koppla av ändå.
Jag kan inte ens läsa en bok utan att ställa min mobil på alarm"
"Jag... vet inte"
"Jo, men någonting borde det väl vara?"
"... nej. För jag kan aldrig koppla av ändå.
Jag kan inte ens läsa en bok utan att ställa min mobil på alarm"
Och alla såg på mig, på den här vrickade människan, som frågetecken.
Hur kunde det vara på detta vis?
"Det menar du väl inte... varför då?"
"Därför att det känns som om jag har så mycket som behöver bli gjort"
--
"Därför att det känns som om jag har så mycket som behöver bli gjort"
--
, för att det alltid och ständigt känns som om jag annars
kommer komma allt och allt mer efter alla andra människor.
En sådan stor del av mig kan inte acceptera.
Den kan inte tolerara att jag nått min "normalvikt" igen,
inte heller att jag dessutom har fått en diagnos som pricken över i:et.
Jag är inte värdig, jag är inte på samma nivå.
Jag måste ge allt jag har, all min energi - för att känna att jag duger som jag är.
Det är tröttsamt, att jag ibland endat vill lägga mig ned på marken och andas.
Varför räcker det aldrig, varför kommer jag aldrig dit jag vill?
Varför kan jag aldrig sluta känna mig "smutsig"?
Igår fann jag iallafall tre kuvert liggandes i köket åt mig.
Min förfrågan efter halv aktivitetsersättning hade gått igenom~!
Från och med januari i år, så jag fick in över 10000 kronor på banken direkt
till min överraskning och sedan lite i månaden.
Ganska passande då jag inte fått något sommarjobb i år~
"Men du får inte glömma att höra av dig till dem ifall du läser heltid i höst, Victoria.
För du vill inte riskera att få återbetalningsskulder..."
"Mm"
"Så vad skall du göra med de pengarna då?",
För du vill inte riskera att få återbetalningsskulder..."
"Mm"
"Så vad skall du göra med de pengarna då?",
log min äldre syster, som själv var en fattig student.
"Spara"
"Varför spara?"
"Så jag inte behöver ta lån senare"
"Varför spara?"
"Så jag inte behöver ta lån senare"
De båda personerna framför mig stod där tysta, tittandes på mig.
"Nu får du väl ge dig, Victoria!
Du skall ju köpa sådant som du vill ha, unna dig för en gångs skull!"
Du skall ju köpa sådant som du vill ha, unna dig för en gångs skull!"
Jag sade inte så mycket till svars.
Men innerst inne var jag medveten om vad hon pratade om.
Köpte jag alltför många böcker kunde jag få ångest,
förtvivlan över att jag kanske bara slösat.
Egentligen handlade allting troligen om att jag inte var nöjd med mig själv.
Varför unna en människa som inte förtjänade det, kanske?
Precis som dilemmat då jag tränade för att gå ned i vikt i början,
hur jag intalade mig själv att då jag nått detta kilo,
skulle jag köpa mig själv ett paket med Pocky-choklad.
Det hände inte så ofta om jag skall vara tydlig.
Förmågan att unna sig själv hör väl delvis till det såkallade självomtycket,
att man innerst inne bryr sig om sig själv.
Men det är ju det också som antagligen blockerar mig från den handlingen.
Hur vissa människor tröstar sig själva genom att äta. Att tröstäta.
Jag har aldrig varit en sådan, vill aldrig vara en sådan.
Mådde jag dåligt fick jag däremot svårt för att äta, det gick inte ned.
Då tröstade jag mig alltid genom att intala mig själv att
-"Genom att äta mindre, så är det en större chans att du går ned i vikt, än upp.
Och då kommer du att må bättre"-
Och då kommer du att må bättre"-
Tala om motivation. Och en innerst inne då.
Jag måste verkligen bli bättre på att genuint unna mig själv...
utan en enda baktanke.
Kommentarer
Trackback
