Tillit
Vad är en såkallad tillit?
Varför skall känslan av bekräftan behöva vara så pass utom ens händer?
Det undrar jag alltid så mycket över.
Så mycket att det gör ont i mig.
Litar inte en annan individ på ens ord, var finns då i det fallet tilliten till en själv?
Den finns inte, jag ser den inte, den är luft.
Jag avskyr att vara neuropsykisk, jag hatar att allting skall cirkulera inuti mitt huvud,
så pass att ingen människa kan se med det blotta ögat.
Ibland skulle det kännas bättre att i dess plats fatta ett ben.
Dessa åter och åter igenkommande självförhör
över varför jag inte kan få vara så pass smal som jag vill
- så att folk på något simpla vis kan se vad jag känner.
En bulimiker, till exempel, är för det mesta normalviktig
- ingen kan se på dess utsida, dess skal vad som står fel.
Samtidigt vill man inte nämna det som känns och ses som tabu.
Blotta sådant som man är rädd för att skall tvista folks syn på en.
Jag har blivit normalviktig igen längs behandlingen,
men jag är ändå inte den sanna spontanätaren - den som äter för att den äter.
Jag vill inte behöva förklara för främlingar varför jag väger maten...
varför jag inte vill, inte kan smaka.
Varför min utsida inte klangar i takt med insidan.
Ingen människa utanför kan sannerligen förstå.
Ingen utanför dessa inre murar kan greppa hur det är att fungera så pass annorlunda,
att ha en hjärna, en kärna vars funktion är som ett annat slags operativsystem.
Det fattande filtret, som inte kan stänga ute ett enda ljud - jag hör allt.
Så pass att det gör ont då jag går vid T-centralen.
En gång förr har jag nästintill kräkts på grund av överstimuleringen.
Mina öron kan inte ta in det mellan raderna i det uttalade, ironi.
Så mycket hänger på ens tonfall i rösten...
så pass jag förr velat skada mig själv i desperation i tro om hat.
Skönlitteratur i liten text är ansträngande, det vita runtom texten bländar det svarta.
Och det värsta är att... allting tolkas som överreagerande.
Det är jag som bara överdriver. Det är jag som barnslig, tjurig.
Att jag inte kan kompromissa fastän jag desperat försöker bevisa.
"Snälla, måste vi ta Volvon ned till Lund - för jag klarar inte av den!
Jag kommer kräkas, jag mår skit av den...!"
--
Men snälla människa, hur pass överdrivande får man vara? Väx upp.
Vem mår som allra värst av lukten från en bils skinnsitsar?
var pappas ord från köket i lördags med en patetisk ton på rösten.
Jag grät efter det på mitt rum.
Det hade tydligen inte räckt till med tre kvällar av
anhörighetskvällar på Aspergercentret för honom.
I alla fall inte för honom, för han hade inte förändrats
ett enda jäkla dugg när det kom åsikter.
Han har en åsikt och allting som strävar emot den, är alltid den felaktiga.
Det blir alltid jag som det svarta fåret i familjen, och det är bara rent hat.
Fastän 2 timmars bilfärd i den givit mig en stark migrän att
det "dunkade" bakom mina ögon, värkte så att jag kände att jag skulle spy.
Vilken tillit till sig själv skall man ha,
då människor omkring en inte ens kan tro på en 20-årings ord?
gu va jag känner igen det.suck!
min mamma gick på anhörigföreläsningar på aspergercentrum och tyckte allt lät jättekonstigt.och nu,efter några år,så skiter hon i det dom sa,och bara tycker att jag överdriver och överreagerar och är konstig o besvärlig och borde typ SKÄRPA mej.
det känns så j-a orättvist.jag trodde att när jag hade fått diagnosen så skulle folk fatta att det fanns en anledning att jag va som jag va-men folk verkar tycka att det är alldeles för jobbigt,det är mycket enklare för dom att skjuta över skulden på MEJ,typ att JAG ska sluta vara så konstig och överkänslig.
jag fattar precis va jobbigt du har det.
kram
svar till irre:
Ja, sådant är så svårt.
För hur mycket man än förklarar, så kan ju andra människor ändå inte veta hur det känns.
I synnerhet eftersom att alla människor kan vara trötta ibland medan en neuropsykiatrisk person har det på en fullkomligt värre och högre nivå.
Just medvetandet om vad som är svårt gör det hela så mycket värre eftersom att man då är medveten om det.
En sak kan ju vara att förklara för dem på ett vis som de INTE kan jämföra sig med, som till exempel de mer extrema fallen
- exempelvis att vissa knappt kan klippa håret eftersom att det gör så fruktansvärt ont, att vissa har kräkts för att lysrören i en mataffär var på tok för starka och sådant. :)
Allting är bra, så länge som en gör så gott som den kan~
kramar
