pigment

Vi hade bestämt en tid för mig med ett samtal med nutritionisten för att prata.
Vissa saker var jag klart medveten om att det skulle handla om, matschemat, vad att träna på, mer.

Men så fort jag satt mig ned så kom det en fråga.


Typiska lilla jag, letande efter fel.


Hur många gånger jag än fått den här frågan, så var jag fortsatt tom på ord.
Det fanns saker allt.
Samtidigt som jag visste, så visste jag inte vad.
Istället för att komma in på de mer "djupa" tingen, så blev mina ord de mer ytliga.


Det var så och ingen tvekan om den saken.
Istället för att vara kontinuerligt "grå", så kunde mitt känslomässiga jag stupa i kvarten.
Från att vara på ett vardagligt humör, så kunde allting mitt i allting falla ned till ett värre stadie än då jag mådde dåligt förr.
Jag hade varit van med att vara grå,
men nu bestod jag av de allra starkaste och genomskärande kontrasterna som bröt med varandra.
Det var inte heller vad jag eftersträvade.


Och det var jag trött på.
Att genom alla mina år försökt och försökt.
På ett eller ett annat sätt blivit nekad, lämnad när jag sökt hjälp.
Jag hatade det faktumet.


Jag kunde känna hur det började bli tungt inuti mitt bröst.


Tårarna rann nedför min kind.
Det gjorde ont, så ont.
Mina knogar pressade så att de skakade.


Medan jag satt mig ned på bussen som skulle ta mig hem, så såg jag ut igenom det smutsiga fönstret.
Jag såg på alla de slags människorna som satt i rad på bussen.
För guds skull, nu hade jag än en gång läckt ur mina känslor under ett samtal.
Vad var det med mig egentligen.
Känslor var det... jag blundade mina ögon och kunde se.
Minnas och se hur det kändes första gången jag någonsin skrattade sedan jag påbörjat min behandling.
Hur overkligt det kändes för mig, och det såg ut att vara för min familj som satt runtom matbordet vid middagstiden.
Att jag inte kunde tro det, skrattade jag?

Skratt, det är och var någonting naturligt för de allra normalaste människor, dock inte för mig.
Yngre år av depression, det kom inte längs med min ätstörning.
Det lindrades av den... innan jag började gå emot den genom behandlingen.
Att slå ned det enda som varit ljuset av ens liv, den som inte suttit i den sitsen, den kunde inte förstå.
Det var overkligt för den.

Då jag drog fram min MP3-spelare och gled igenom spellistorna så såg jag minnen av dem.
Vissa låtar hade betydelse för mig, för jag kunde minnas vart jag varit och hur jag mått medan de suttit inuti mina lurar.
Jag knäppte på dem, en och en.
Låten som hade en roll då jag satt där på sängen med en längtan efter döden.
Låten då jag vandrade runt i ett vilorum, rörde vid den stora tavlan där inne som hade en oljemålning som motiv.
Hur jag vid vissa tillfällen snurrade runt i cirklar för mig själv, då jag ville drömma mig bort och vara med de dansande människorna i ens musikvideo.
Jag kunde känna dem alla, alla de känslorna, hur nostalgin gjorde ont medan den svävade inuti längs mina öron.