pigment

Igår, måndags, så skulle jag på en kurs i "Mental träning" som jag anmält mig till tidigare i höst.
Varför var eftersom att jag ville ha någonting extra på fritiden,
sedan så var det just ordet "mental" som lockade mig.
Att må bra, det var vad jag ville göra.

Då jag öppnade dörren, så kunde jag höra en svag avkopplingsmusik.
Folks skratt och samtal hördes i bakgrunden och
när jag tittade in så stod det värmeljus tända på ett avlångt bord.


Så det hade alltså bara varit jag som inte varit med under det första kurstillfället.
Den fördömda magen och dess problem.

Då jag såg mig omkring, så var det främst småbarnsmammor, vissa hade barnbarn.
Men åldern spelade ingen roll.
De skrattade, log mot varandra runtom bordet.
Att se dem fick mig att ifrågasätta allting.
Hade vi ens någonting gemensamt, så olika deras liv var och skilde sig från mitt eget
Långsamt växte det en spänd känsla inom mig.

Avkopplingsövningar där vi skulle föreställa oss att vi packade ned alla våra negativa saker i en väska och slängde dem.
Fokusera våra sinnen och blickarna på ljusen som var placerade omkring.
Berättelseexempel på hur en människa med en bättre eller en sämre självkänsla såg ut.



På ett sätt så tog jag illa upp.


De såg på mig och satt tyst.
Tystnad i ett par sekunder.


De vände sig ifrån det så enkelt alltså.
Spikade upp ett slags leende på sina ansikten för att visa att "Oj, vad trevligt det är här".
Jag började se mig omkring på dem, på deras ansiktsuttryck.


Efter ett tag så tog de upp om hur vissa människor oroade sig för saker i förtid,
hur svårt det kunde vara för vissa att leva i nuet.


Jag kunde bara inte greppa det.
Vad var de här för egentligen?
Jag trodde att det här skulle vara en "Mental träning", inte en "Mental misshandel".
Vilja lära sig om hur en välmående självkänsla gick till, inte sparkla och hyckla de som redan låg ned på marken.

Att de satt där och skrockade om att "Åhh, jag har en så dålig självkänsla~"
"Hahaha, jag med~!"

Vilka var dessa människor??
Jag kände igen mig i även den "förflutna" delen.
Men jag öppnade inte min mun, jag ville inte att det ännu en gång skulle bli den där fem-sekunders-tystnaden och sedan det kvickt utbytta samtalsämnet.
Min mun hölls stängd, jag sade knappt ett ord.
Ifall någonting skulle komma ut, så skulle det troligen vara helt fel ord.

Jag var så trött, det tog min energi.
Medan jag nästan föll ihop av sömn, så var min blick kontinuerligt fäst vid den blå väggklockan.



Mammas audi stod där och väntade på mig ute i regnrusket.
Så som jag älskade den den här korta stunden när jag stod framför den.


Att sitta där medan vi drog igenom skyfallet.
Jag vet att det inte är möjligt, men den stunden så kändes det verkligen som om regnet kände med mig.
De fällde de tårar åt mig som jag själv inte kunde få ut.
Jag orkade inte tänka utan lutade mitt huvud emot fönstret.
Räknade hur många "tårar" som rann ned längs fönstrets utsida.

Regnet hade någonting att berätta.