En pannacotta

Det har inte varit något uppdaterande här på ett tag då jag praktiskt taget haft en långhelg
ifrån min laptop samtidigt som midsommarfirandet uppe i Öregrund.

I fjol låg mitt sinnelag nere i backen, ville om möjligt slå igen dörren och inte komma ut igen.
Det brukade främst fungera på det sättet under högtiderna av någon orsak,
som om min livssituation skulle förstärkas i kontrast hand i hand med alla prydnader.
Detta år skulle jag dock inte sitta "fastlåst" med en tallriksvåg
och endast kunna betrakta medan folk åt så pass enkla ting som knäckebröd med pålägg till.
Känslan inombords kunde tänkas som att gräset inte endast var grönare på den andra sidan,
eftersom att där omgavs allting även utav regnbågar i skyn, träd blommade ut.

Samtidigt... innebar dock den där elektriska maskinen en inbyggd säkerhet.
Att ingenting som helst kunde gå fel. Istället för att vaja på linan i luften,
stod båda fötterna nere på den daskigt grå asfalten.

Dock skulle detta vara ett nytt år, ett nytt kapitel att läsa sig igenom.
Nu skulle jag stå med direkt ögonkontakt riktad emot faktumet
att jag yttrat att jag skulle göra citronpannacotta till dessert.
Ingenstans att fly nu, lilla flicka. För nu har du själv grävt upp stigen att vandra längs.
Äta en dessert efter en måltid kunde jag knappt minnas när jag sist gjort
då det alltid varit någonting som jag undivikt på alla bekostnad.

Men hur svåra saker och ting än tycks vara, så kan inte ens liv cirkulera kring detaljerna.
Så det börjar blinka rött inombords.
På en och samma gång äter dock folk desserter utan några som helst problem.
Du har funnit ett vurmande intresse för att laga mat, för att baka.
"Man äter vad man lagar", som din behandlare alltid brukade säga med sitt självsäkra leende.

--

[Min citronpannacotta blev glatt uppskattad verkade det som
då varenda människa vid bordet praktiskt taget slickade rent.]

--

Jag har långsamt lärt mig själv att man kan ta små ting emellan.
Att plocka upp de små blodröda smultronen som lyste vid sidan av grusvägen
var någonting som jag inte kunnat göra sedan innan gymnasiet.
Och den känslan i sig ger en sådan otrolig bekräftelse inifrån och ut.
Sedan jag hittat ett särskilt tunt sesamknäcke äter jag knäckebröd till varje måltid
därför att bara att. Därför att nu är det tillåtet, ingen yttrar att det inte fungerar på det viset.

På en och samma gång sitter den där oroliga klumpen i mitt svalg.
Då jag exempelvis ser ting som att jag blivit platt där min byst egentligen skall sitta.
Att min rostfärgade behå som normalt suttit som skinnet lämnar ett hålrum luft.
Det är då man endats kan svälja och titta sig omkring i funderan över vad att göra...
och ändå har inte det nedre partiet av min kroppsbyggnad förändrats alls enligt spegelbilden.
Sträcker och sätter jag mina händer emot badrumsspegeln, dock,
är axlarna kantiga samman med att armarna är "för" raka.

Med den ständigt änglsan över mitt andra uppkommande uppföljningssamtal den 5:e juli.
yttras ett tyst ord om att jag inte får hålla inne på maten, utan äta till fullo.
... vilket i slutändan inte resulterar på samma vis.
Det blir utav ren automatik att kolhydraterna som mest blir hälften av vad
den elektriska tallriksvågen skulle ha begärt. Pannan nedvänd i brist på självtillit.

Knogen ned i bordet.
Fram tills samtalet har jag bestämt mig för att äta. Understruket äta.
Skall njuta av vad jag känner mig för att äta, inte lägga över tyngden på vid
hur många tillfällen som jag ätit "laddade" ting och sluta upp i gråt
vilket jag gjorde efter midsommarfirandets söta enligt mina ögon blivit för många.
Inga grumliga och svartvita tankar och idéer om att sådana ting i en alltför stor
mängd skulle få min hy att bryta ut och bli fet.

Min vikt hade minskat till det senaste samtalet,
vilket betyder att jag endast skulle behöva att kompensera det.


Ett djup

Än en gång tycks denna klippa med ett kolsvart djup vila sig framför mina ögon.
Inte någon konkret sådan, utan den vilken abstrakt och utan ord berättar att jag kan falla.
Vem en person än skulle vända sig till för att fråga, skulle den andre inte kunna se det.
Kanske är det därför som en ensamhet tycks omvandlas till att synas mer på insidan.
Eftersom att ingen realistisk varelse kan se igenom en, trots att insidan skriker.
Vågar inte ta ett språng i hopp om att korsa ovanför, utan hukar sig ned med huvudet i knäna.

--
"Jag såg precis i min spegelbild att jag blivit på tok för smal.
Det gör mig rädd."

--

Sent igår kväll innan jag skulle gå till sängs var det ovan skrivna det enda som
kunde fyllas in i min orangea dagbok. Efteråt tog det slut.
På ett vis verkar man kunna känna i överkroppen då vikten minskat.
På exakt vilket vis kan inte beskrivas i ord... bara att ingenting tynger emot?
Som ett pappersark vilket blivit en aning blötlagt med ett par stänk, mjukat upp i formen.
Så himmelskt, på samma gång så pass fastklamrande i ens ryggrad.

Imorse vaknade jag upp och läste på mitt klotterbok som första sak att göra.

"ÄT MYCKET",

med två understrukna streck nedanför med min blodröda penselpenna ifrån Kreatima.
Det har, hade alltid varit en vana ifrån min sida. Att satt någonting fast på mitt huvud under kvällen,
skulle jag alltid skriva ned det för att inte tappa taget.
Eller lika gärna eftersom att all slags möjlig ängslan och oro kan
ha bleknat bort momentet jag öppnar upp mina ögon efter att ha vandrat i drömmar.
Tilliten till mig själv har aldrig läkt till fullo sedan jag hamnade i depressionen under högstadiet.
Skulle det vara meningen ifall jag kan byta sida från en dag till en annan.

Det enda jag vet är om min vikt börjar vackla...
har min kontroll börjat gå i överstyr för att snart eller senare kollapsa.
Och kanske är det därför det är så pass svårt att känna tillit till sig själv,
då någonting som har en god mening i sig ända ned i rötterna i slutändan vänder till det värre.


Utsida, innehåll

Mitt i allting tycks man ibland hamna i detta slags vaakum.
Som om en skulle luta ned sitt huvud emot bordskanten helt stilla
medan omgivningen sveper sig förbi i linjer och ljudet av glad munspelsmusik hörs inuti huvudet.
Allt, på samma gång som sinnesstämningen inte känns upplyftande på insidan.

Under torsdagen blev saker och ting alldeles för mycket då jag
hjälpte min äldre syster rensa ur hennes studentlägenhet.
Ett tillbakadraget leende samman med förklaringen att jag hade annat att också få gjort,
medan jag egentligen vandrade därifrån med världen kollapsande över mig.



--

Under de senaste dagarna har jag haft en internetfri tid ute på vårt landställe vid kusten.
Kanske var det lika gärna bra att i alla fall för stunden släppa taget
om allt det som tyckts röra mitt sinne in i oordning.
Kastas allting om i ett kaos, tas det till slut över maten vilket inte skulle vara att föredra.

Även fast man inte kan se ifall man gått ned i vikt hur enkelt som helst...
kan ändå kläderna erkänna ett och annat.
Mina svarta shorts, vilka satt precis in på skinnet för ett tag sedan,
kan jag dra ned för benen utan att knäppa upp. En knoge kan föras in bredvid låret i benet.
Samtidigt som det i sig medför en "fin" känsla kan man endast dra en djup suck.
Fastän jag vet att jag gått ned lite i vikt,
sätter det sig på mitt huvud ifall jag tror att jag ätit mer än normalt.
Det som äts jämförs alltid direkt med mitt gamla matschema...
ingenting kan komma utan att dessutom tankarna medföljer.

Ibland träffar det mig att jag förmodligen gått ned i vikt
och ifrågasättande, ängsliga röster blossar upp inombords om
ifall jag skall köpa hem kanelmandlar att äta i desperation eller ta mera ris...
dagen efter kan jag lika gärna känna noll angående samma sak.
Ibland känner jag mig lite väl smal, ibland normal, andra dagar dallrig, fet.
Överkroppen dras åt det första, låren åt de senare alternativen.

Desto mer som kretsar mig omkring, desto mer tycks cirkulera inuti.

Rörande ting

Det har varit ett tag sedan jag skrivit sist nu,
och det på grund av att mycket rört sig omkring mig.
Min syster skulle ha sin examensbal på Grand Hotel i lördags, klänning och allting skulle sitta.
Kanske var det just därför det hela i sig visade sig vara den virvlande vinden.
Alla dessa främmande människor omkring mig skulle klä sig från topp till tå,
framföra alla sina starkaste och främsta fördelar genom alla slags medel.

Med ett självförtroende som innerst inne ligger nere i botten,
kunde det lika gärna jämföras med att folk skulle ta fram sina tyngsta artillerier.
Gevär, kanoner, vad som än krävs för att störta opponenten.
Och det hela lät sig greppa fast över min hela närvaro och mitt medvetande.
Fastän jag bar 60-talsklänningen som jag innan fyndat på vintagemässan i år,
ville jag ta bort fotona som mina syskon tagit på mig.
Passade inte in där, passade inte in ibland alla dessa glänsande varelser. Var ful.

En del av mitt medvetande ville vandra därifrån,
medan den andra skulle stå kvar där och känna lycka för min äldre systers skull.
Dock är, var det omöjligt för en äkta människa att dela sig själv i två bitar.
Den första fick helt enkelt finna sig själv djupt insluten innanför leendet
på en och samma gång som ögonen sved och tvingades möta glädjande blickar.
På sätt och vis... känner man sig som en lögnare under dessa moment.
Hand i hand med rädslan för att ögonen skall ge vika och erkänna.

Kanske var det en kombination utav allt möjligt.
Det ovan nämnda, samman med faktumet att min äldre syster skulle försvinna.
Det skulle inte längre vara lika möjligt att ses med henne ibland,
ifall pengarna för att sätta sig på tåget till Göteborg alltid hade en plats i fickan.
Efter att som yngre alltid skickats vidare från en kurator, skolsyster,
till en femte psykolog, tycktes alltid få separationer att svida så vedervärdigt smärtsamt.
Att kroppen reagerar som om den yttrar orden "inte mer", "orkar inte mer"...

--

Bortsett ifrån att det tagit min kraft på sitt eget särskilda vis,
har dock inte allting varit helt och hållet illa.
Gårdagen tillbringade jag tillsammans med min bror och hans flickvän
som var uppe i Stockholm under helgen för det hela firandet, och fikade.
Bland det första som min syster sade då hon anlände var att jag skulle äta upp HELA kladdkakan
medan brodern satt och betraktade undrande över vad som pågick.

Och för endast en stund sedan kom jag hem ifrån att ha suttit med min vän S
och fikat tillsammans med en annan på Kristinebergs klippor vid vattnet och grillat.
Det var troligtvis den första gången som jag verkligen känt av att det är sommarlov.
Dricka vin kunde och fick jag inte göra under min ätstörningsbehandling,
för att inte säga att äta utav de enorma jordgubbarna de sålt ut vid Hötorget.

Att klyvas i bitar

Plötsligt kan allting att röra sig emot en,
attraheras mot ens riktning för att sedan slå ihop och efteråt falla ned i bitar.
Fastän det inte gått en lång tid alls, tycks jag bli allt mer kluven och delas i två bitar.
Kan inte sluta tänka, kan inte lämnas ifred utav dessa vindar.
Ibland kan jag inte göra någonting annat än att stirra ut in
i ingenstans och låta en ensam tår rinna ned för min högra kind.
Mitt i allt... vet en i slutändan inte ens om vem den är.

Allting på grund av att mitt första uppföljningssamtal på
ätstörningskliniken är i övermorgon, på onsdag.
Vad jag skall känna inför det, vilket parti att ta är det som särar mig själv i minst två delar.
Friheten har sitt ultimata, sitt gyllene värde. Saken i sig att kunna välja och ta vad som helst.
Detta kontrat emot faktumet att de omkring mig yttrar annorlunda ting.
Min äldre systers ord om att jag gått ned i vikt med den allvarliga tonen. Att jag vägde för lite.
Överraskningen jag kunde känna inombords då min pappa igår under lunchen
sade att jag skulle ta en till köttbit, sedan följt av

"Du får inte fucka upp det där igen".

Det var den första gången han sagt någonting sådant till mig.
Innan hade han endast sagt saker som om fullkomligt empatilöst, att det bara var att äta.
På en och samma gång som det hittills så pass sällsynta visade sig, föll en klump nedför halsen.
Först min syster, sedan dessutom han.
Följt av att min såkallade byst kunde liknas med en planka.

Så varför såg inte jag det på detta vis då?
Varför kunde jag vid vissa få, få tillfällen känna mig tillfreds i spegeln
och under de allra flesta känna mig som ett berg? Med låren ifrån helvetet?
Känna mig fulländat vedervärdig och äcklig momentet
mina svarta strumpbyxor dragits av benen? Hemska flicka, hemska människa.

(bilden är ifrån deviantart.com)

Innerts inne önskar jag att jag kunde veta vilken roll att ta som betraktaren i spegelbilden.
Som den sympatiska människan, vilken sätter handen på den andres axel längs orden

"Det blir bättre, tro mig"...

eller som den dömande

"Försök inte lägga över detta på någon annan,
det var du själv som sänkte ned dig till det hela".

----

Till vanlighetendär jag brukar träna min yoga,
satt instruktören som vanligt med benen korsade och uppdaterade deltagarna om astronomi,
vilka planeter com vandrat över och korsat vilka stjärntecken.
Den närmaste tiden skulle för många innebära en hel del vacklande.
Hur så pass många försöker hålla ting kvar inombords och hålla ned huvudet under sanden.
"Ta tag i skiten", sade han leendes.

Enligt vad jag kände inombords...
kunde det lika gärna ha varit endast oss två i salen.
Varför, därför att han omedvetet och utan en enda aning abstrakt riktade allt detta mot mig.
I alla fall utifrån mitt eget perspektiv.

-"Du menar alltså att om man känner sig ostadig, att man skall ta tjuren i hornen?"-,

formade mina egna läppar utan uttalade ord.

Mitt i allt detta, kunde det diffusa omvandlas till att bli mer klart.
Låt en säga att de åter skulle ta in mig till behandlingen igen,
då skulle jag i alla fall ta en direkt kontakt med det hela.
Betrakta mörkret med mina egna bara ögon.
Ögonen vänjer sig med det först till tyckes becksvarta,
vilket längs anpassandet kan börja ta former och skepnader.
Kortaste tiden för behandling är tre månader,
så skulle jag om så hända börja direkt, skulle en månad återstå tills Japan.
Vissa klossar är redan sedan två år utav behandling uppstaplade på marken,
nu återstår tornen och att lägga tak.


Regn

Det finns en sak som jag definitivt och utan tvekan älskar, och det är regn.
Att behöva vandra en långpromenad utan sällskapet av ett paraply må vara en pärs i sig,
men det finns ingenting bättre än att sitta inomhus och höra det smattrande ljudet på fönstren.
Bortsett ifrån de dagarna då stormar utav snö härjar omkring en,
är det endast under dagarna med regn som jag knappt kan känna av den "klaustrofobiska" ångesten.
Ingen vill frivilligt ut och blöta ned sig i onödan, inklusive en själv.

Och det är då som jag verkligen tycks kunna koppla av samtidigt som
jag praktiskt taget sitter ned under den mesta av tiden.
Allting är tillåtet, ty regnet tycks ge tillåtelsen till det.

De senaste dagarna har varit rätt så bra och lugna för min del,
kanske det på grund av regnet och de alltmer täta molnen.
En latte tycks smaka, värma mer på samma gång som den tycks räcka längre.
Mitt i allt skulle man vilja bo på sitt stammisfik och leva tillsammans med boken...
vilket i sig kan beskriva gårdagen då jag satt och läste i två timmar på il caffe, haha.

Som yngre fann jag inget som helst intresse för att läsa en rad efter en annan,
under min längsta vikt kunde jag inte läsa alls då näringsbristen
fick det att ta tio minuter att läsa en enda sida på samma gång som ting knappt absorberades.
Och nu satt jag där och kände en nästan kärleksfull vänskap till "Kafka på stranden".
Det är sådana ting som på sätt och vis kan få mig att känna så tillfredsställd och levande.
Då saker och ting, vilka inte tyckts existera låter sig slå in min tillvaro i omslagspapper.

-"Ja, du får välja vad du vill till din sojalatte, Victoria"
"Det som de omkring dig förtär sig på, kan lika gärna också du utforska"-...

... vilket snart kanske kommer bli en ironi i sig.
Ifall min äldre systers ord visar sig stämma in i klangen.
Vad kommer då att hända under onsdagen nästa vecka, kommer människorna åter igen
att slå fast att frukosten kommer att intas på en ätstörningsklinik klockan 8 på morgonen?
Räcka över en tallriksvåg i violetta färgtoner, skriva ut ett matschema?
Berätta att jag inte längre får välja vad jag vill till min sojalatte?

Mitt i allt balklänningletande tillsammans med min mamma i den lilla vintageaffären
på Kungsholmen idag... såg jag ett par med slanka, smala ben i min spegelbild.
Bortsett ifrån den gamla Palmgrensväskan som hölls i ett stadigt grepp inuti min famn,
tycktes allting annat släppas taget om medan min kropp vred sig åt olika håll.
På en och samma gång som en aning självförtroende visade sig, drogs två olika tankar.
Den första med frågeställandet om varför olika speglar visade olika bilder,
medan den andra skrev upp ordet "behandling" i stora versaler.

Det är nästan tragiskt hur en sådan positiv känsla inom ett kort varsel
kan tas och falla ned i "kanske"-korgen.
Ingenting går på garanti, inget tycks kunna slås fast säkert.
Det ena momentet kunde jag pladdra på som om jag hade vingar, fylld av en kraft.
Momentet strax efter... ville orden stanna kvar inombords. Som om det regnade.

Men till min lycka följde i alla fall Palmgrensväskan ifrån sjuttiotalet med mig ut ifrån
affären inuti plastpåsen i min famn. Lyfte min hand upp den framför mitt ansikte,
kunde jag åtminstone under stunden känna en lättad tyngd lyftas ifrån mina axlar.
Lagom stor nog för att ha utrymme för ett skissblock i sommar, plats för mitt allt.
Tanken på den tillsammans med den randiga kjolen jag köpt på American Apparel
dagen innan kunde tillsammans sudda bort de allra flesta molnen framför mina ögon.

Dagen i stan fick avslutas med en riktigt fin sojalatte, för vanlighetens skull,
samt en slags marrängbakelse med smak av choklad och hallon, min smak~

Vart att ta vägen

"Hallå?"

"Hej, det är jag... vad gör du just nu?"

"Mm, håller på och städar. Skall diska just nu, strax.
Kommer hem sedan till ---- ikväll"

"Skulle vi inte kunna ta den där fikan idag, istället för söndagen...?"

"... var är du någonstans?"

"F-fridhemsplan... så jag är precis i närheten av dig"

Ett moment innan hade jag fått reda på ifrån min såkallade vän att hon inte kunde ses idag.
Medan jag stod där och väntade. Efter att ha skickat ett sms till henne och sedan fått ett
som hon skickat ifrån sin syster där hon berättade att hon inte hade pengarna på sin mobil.
Samman med frågan ifall jag inte sett hennes mejl. Det hade inte kommit något mejl vad jag såg.

Det är sådana här dagar som är av de allra tydligaste exemplen på hur en dag som står
stadigt upp på fötterna, med en motvind kan blåsas omkull ned i backen.
Ibland när jag möts utav dessa, grips jag utav en stark ångest i form av panik.
Med inte en blottaste aning om vad att ta mig till, den impulsiva forsen utav
känslor vilken innerst inne vill tvinga mig till att gråta ibland alla omkretsande människor.
De kan ändå inte känna vad jag känner, de vandrar ju för guds skull med en riktning...

--

Medan jag gick längs den avlånga längan utav byggnader i alla slags toner utav kräm,
kunde jag känna solen hålla sin varma hand om min rygg.
Vad som tycktes tynga ned mina steg som allra mest kunde inte fingret sättas på.
Motvinden från ett moment innan denna stund,
eller faktumet att min äldre syster skulle flytta ned till Göteborg i början av juni.
Det enda som är, var säkert är att ett motstånd sällan kommer på egen hand.
Det andra, att ängslan alltid finns över vad som skall komma härnäst.


Dagens fika fick i alla fall bli en passions- och chokladmousse, samt en latte hos xoko~


Dyrt må det ha varit, fast på samma gång kanske var jag i behovet
av att kunna unna mig själv någonting lite dyrare för själen.
Det finns det som är nyttigt för kroppen, sedan det som är nyttigt för själen.
Mörk choklad för till dem båda, chokladmousse till det senare.
Vad som är viktigast av allting, är att själen själv inte glöms bort.
Ty vad är man om det inte finns en varm, levande själ djupt inom en.

"Det är viktigt att du inte äter mindre, Victoria"

"...? Vad då, har jag gått ned i vikt?"

"Ja, det har du. Du väger på tok alldeles för lite",

svarade hon samman med sin självklara ton på rösten
simultant med att hon vände sin blick om en aning.
Som gott förväntat visade min dåliga tendens genom att fastän ett starkt motstånd från topp till tå,
visades ett tillbakadraget leende på mina läppar utan nervositet.
Och som alltid... skulle det slå mig tillbaka.

"Det här är inte roligt, Victoria...! Vill du bli sjuk igen, eller?"

"S-självklart inte...!"

På någon dryg sekund hade nervositeten omvandlats till en dömd spegelbild.
Hon, av alla människor kring mig, yttrade de där orden. Hon.
Hon som i alla fall visste vad hon pratat om när det kom till ätstörningar,
den människan som varit sjuk innan mig och vid ett tillfälle skällt ut mig med
meningen om att det nu fick vara nog när jag låg ned som lägst.

Plötsligt slog tanken mig, om att just det var fallet... skulle jag vara tillbaka igen.
Sitta där på ätstörningsklinikens soffa i allrummet, sitta tillsammans med dessa människor
och väga upp min mat på min tallriksvåg. Det eller en frihet.

--
"Går du ned så mycket som ett kilo, så är du tillbaka här igen"
--

När vi inte pratades vid, då våra blickar inte tycktes möta... betraktade jag mina handleder.
Rörde vid med fingertopparna, greppade kring med ett löst grepp.
Jag var smal, var jag smal, vad var ärlighet, vad var sanning...
kunde inte bara någon vänlig själv berätta för mig vad som var fallet?

-"Måste ligga normalt på onsdag, under mitt uppföljningssamtal...
vad skall jag göra... får köpa med mig kanelmandlar hem, pecantryffel..."-

Mitt i allt, tycktes mitt sinne endast virra runt i cirklar. Utan något som helst mål i sikte.

----


Uppfattningen av tiden som går verkar endast bli alltmer förvriden inifrån mitt perspektiv.
Ännu har inte en vecka vandrat förbi, och nu känns det som om två stycken av dem.
Fyra månader tills jag sätter mig ned på flygplanet till den andra sidan av jordklotet,
detta kommer att bli ett lå~ngt lov för min del, haha.

En och annan regel

Den andra dagen på mitt sommarlov,
samtidigt som det känns som om det gått en hel vecka av någon orsak.
Men troligtvis kommer förhoppnings allt som blåser i form tankar inuti mitt huvud
börja lugna ned snart och skifta över till sköna brisar.
Desto mer jag tänker, desto mindre tycks jag hålla mig till dessa regler som jag skall.

--

- dryck till VARJE huvudmåltid
- om smörgås till lunch, en baguette - ät upp HELA
- om toast till lunch - ät upp den hela
- påverkas inte av vad andra äter och deras ätvanor
- du skall, behöver ändå äta mer än dem alla
- du kan äta tryfflar, flera dagar, varenda dag om du så vill!
- du har helt perfekta värden, så du KAN äta
- du kan äta "laddade" ting varenda dag i veckan, utan att någonting händer
- känner du för att äta någonting, men tanken slår emot
- ÄT ÄNDÅ
- rikta dig mot att äta som matschemat, INTE mindre
- du skulle ändå kunna gå ett kilo eller två
- ligger till och med under din målvikt, normalviktens nedre del på "kartan"


[reglerna jag skrivit ned i mitt klotterbok på vägen hem ifrån min "friskskrivning"
efter att ha tagit in min behandlares bestämda ord]

--

Det känns verkligen inte som att jag följt dessa helhjärtat, haha..
Först att tanken på att sitta en heldag på universitetsbibilioteket brände sig fast i pannan på mig,
för att inte säga då det flesta man i ren allmänhet såg folk äta, dricka
på universitet om inte lunchtid var en lite pappersmugg med kaffe inuti.
Drycken finns tendensen till att hoppas över då det längs det hela
känns som ifall jag skulle ha "mer plats" till det andra att äta,
medan brödet på baguetterna framför mina ögon tycks mer liknas som berg.

I och för sig att jag fick en partiell remission och inte en fulländad friskskrivning,
men jag trodde förr att om jag ens skulle bli friskskriven,
att ting skulle kännas så mycket enklare och fridfullare.
Att kost och allting som kretsar sig omkring det hela inte skulle fästa sig fast
på min panna momentet jag inte lägger ned en tanke på resterande.

Huvudsaken är att mitt första efterföljningssamtal är inbokad den första juni,
och att ingenting minskats ned på alltför mycket.
Känns bara en aning förvridet då de berättar att ifall jag skulle gå ned ett enda kilo,
att det skulle vara riktigt illa emot min kropp, och att jag skulle få sitta där åter igen.
Detta samtidigt... som jag undviker att se mig själv i spegelbilden ifall jag inte har
mörka strumpbyxor på mig, vilka får mina lår att se smalare ut.


Det skulle vara trevligt, ifall jag skulle kunna vakna upp en dag
då det känns som om alla är ärliga och ingen ljuger.
Då man inte skulle behöva hysa misstankar emot någon alls.
Kunna vandra runt i ett par korta shorts utan att unna en enda tanke över det hela~


Ett lov

"Den var precis som jag hade tänkt mig, känslan som jag skulle
känna när jag anlände till universitetsområdet i morse.
Hur det slog mig att ingen utav dessa människor skulle vara kvar.
Då jag satt mig ned på kaféet för att studera inför min tentamen in i sista sekund
var det inte en enda själ där inne bortsett ifrån personalen som satt ätandes.

En nektarin i min väska, samt den lilla Lindtchokladen med mintsmak
som jag handlat för att ha som en räddare i nöden ifall blodsockret skulle svika
efter att ha sett hur M alltid handlat två praliner till sitt vardagliga morgonkaffe.
Nu fanns det bara jag kvar där, tillsammans med chokladen.
Jag betraktade den en stund i tystnad. Utan någonting att fylla mina tankar med.

-"En räddare i nöden... jag som hade köpt den som ett stöd under studiera
och nu har alla dessa lektioner redan tagit slut"-

Djupt inombords satt den där personen som ville äta den inför den sista tentamen
som om det skulle vara alldeles symboliskt då jag ansträngt mig in i sista sekund.
För att inte säga att den vidriga grammatiken utan tvekan
skulle innebära huvudet ned i bordsskivan efter ett tag.
Varför tycktes allting som jag efter möda och besvär
vant mig vid alltid ta slut vid något kommande tillfälle?

Fastän allting inombords ekade att det var ett fullkomligt vansinne att äta en bit choklad,
vilken inte ens nådde de åtråvärda 70 procenten, under en förmiddag,
bet jag ihop läppen medan händerna vecklade upp pappershörnen.
Javisst, det var en ren symbolik i sig.
Så som den lilla oskyldiga chokladen blivit alldeles missformad efter
tillbringade dagar i det yttersta facket under de soligaste dagarna.
Den var som jag in i det djupaste. Mycket ansträngande, mycket motgångar...
men ändå vid livet i slutändan. Skulle jag äta chokladen vid något tillfälle,
skulle det vara vid detta moment. Annars skulle det helt enkelt vara fel."


----

Det som står ovan skrev jag i förrgår, och av någon orsak tycktes jag inte kunna fortsätta
med skrivandet av det inlägget, utan endast tryckte på utkast-knappen i dess plats.
Det fungerade inte utan kunde endast ta stopp.
Mitt sinne, mina händer tycktes inte kunna röra på sig mer.
Istället fanns inte viljan till att göra någonting alls att jag helt enkelt vandrade därifrån.

Känslan av att allting, alla faktum slagit emot en som en enda övermannande motvind,
vilken fått en att falla ned på sängen. En sandstorm,
vilken om man reser sig upp kommer att slå till emot ens ögon, ens öron.
Kanske är det därför man vill hålla för båda dessa.
Har inte suttit och skrivit någonting alls sedan i fredags,
varken inlägg eller i min orangea dagbok.
Ty ångesten har suttit och vilat på mina axlar under den hela tiden.

--

Vad som får ställas in på fokus under detta moment är att inte låta ordet
"sommar" stiga mig över huvudet och ge mig kallsup.
Det visste jag djupt inombords ögonblicket jag stängde igen
dörren till den senaste universitetsbyggnaden bakom mig.
Ut, människa. Ut, och utforska allting som finns omkring dig
nu när tiden inte kommer att vara en bristvara. Lev och andas all slags luft.

Direkt efter att jag tagit min tentamen åkte jag för att fika tillsammans med en bekant
och fick sällskapet av en bit krusbärspaj, samt en sojalatte.

Och under gårdagen tog jag mitt eget initiativ till att åka och titta
på Konstfacks vårutställning, vilket jag inte ångrar det minsta.
Det påminde mig om det japanska dramat ハチミツとクローバ(Honey & Clover)
där huvudpersonerna faktiskt är konststudenter vilka gjorde verk uppåt taket.
Mitt i allt kom den svaga längtan till att hålla en pensel i handen igen
fastän det sista försöket till det slutade med att slog sönder tavelduken utav en ren
desperation då känslorna ifrån mitt projektarbete damp ned längs ryggraden.





Sedan får jag väl själv göra mitt bästa när jag har motivationen till att lära mig
att skriva uppåt 500 kinesiska tecken inför hösten.





En vecka

Ibland undrar jag hur det skulle vara att träffas med min egen spegelbild på gatan.
Betrakta och lägga märke till vad intrycket har att erbjuda.
Skulle den där människan eka utav tomhet i ögonen, eller uttrycka ren och skär värme.
Skulle hon uttrycka viljan till närhet, eller rent av reflektera bort det som kommer henne nära,
samman med en rädsla för att falla ihop utav de sprickorna kommandes ifrån hörnen.

Vissa dagar, kan jag känna hur mina fötter tycks ha grundat fäste i vad de trycker emot.
Andra... tycks allting omkring sväva en omkring utan att stanna till.
Under detta moment kretsar det sig allt närmare det andra alternativet.
Plötsligt, finns det en ekande röst kommandes ifrån det djupa inre,
beende om att endast få huka ihop sig på marken och skrika utav en ren och skär desperation.
Varför tycks inte allting stanna till. Varför känns det som om ting glider ut ur ens grepp.



----

De senaste dagarna, den senaste veckan har jag praktiskt taget inte haft någon frihet alls.
Från att stå där utanför universitetets glasdörrar till sitt bibliotek väntandes
tillsammans med resterande med troligen ordet "tentamen" ekandes inuti sina huvuden,
till att springa till den bästa fönsterplatsen och praktiskt taget leva där tills eftermiddagsmål.

Onsdag, torsdag, fredag, var i lika med antalet tentor som jag hade att blicka fram emot,
så gott om motivation hade jag i mitt baggage i alla fall.
Till skillnad från under mitt projektarbete skulle detta endast handla om en veckas tid,
så tid till att rasa i vikt låg nog inte på schemat... även fast jag dock blev en aning påverkad.
Minskade på mina mellanmål, endast en latte på förmiddagen till skillnad från
under den tiden som jag levde tillsammans med ett matschema hand i hand.
Fullkomligt påfrestad som ett arg bi när tanken på att ha suttit stilla
med en bok framför mig i sex timmar på en dag.
Och detta fastän det var ungefär lika länge som en vanlig dag på gymnasiet.
Kanske blir det hela så pass laddat då det är mitt val att sitta där och sitta kvar.

"En vecka, en vecka" har jag fått intala mig själv,
praktiskt taget exakt samma sak som då jag upprepade orden
"Fem sekunder, fem sekunder" det första tillfället som jag satt uppe på Fritt Falls topp.

Huvudsaken var, är att i slutändan kunna med en ren och klar ärlighet
säga att jag i alla fall gjorde mitt bästa.
I andra ord exakt samma tankesätt som jag hade under gymnasiet och
rasade nedåt på alla sätt och vis. Att det handlade om endast en vecka gjorde det tillåtet.
Och nu när det nästan är i slutändan kan jag medge att jag är lite stolt över mig själv,
vilket är en liten framgång i sig för att vara jag.
Om man bortser ifrån att jag kan ha skrivit fel partikel någonstans
kan det bli högsta betyg på dagens tentamen♥~     

Morgondagens tentamen: kanji(kinesiska tecken och dessutom min styrka) samt kalligrafi
Fredagens tentamen: --s helvetiska grammatik med "svenska" satsdelar och kompaniet...

--

--

På sätt och vis skall det bli som om himmelskt att kunna få koppla av,
samtidigt som det kommer kännas underligt att inte ha tvång till någonting synnerligt.
Jag antar att sommaren får lov att användas till att öka mitt självförtroende
även fast det kanske är den värsta tänkbara tiden med strand och bad, haha.
Läsa alla möjliga slags tidningar och böcker, uppdatera mig själv,
komma igång med att sätta upp nya håruppsättningar och dylikt...
allt så att jag i höst kan komma till det annorlunda landet och
inte känna att det är någonting som jag behöver öva på.
Eftersom att det skall jag kunna då.
Stå på mina egna fötter, utan att titta ned på dem ett dugg.

Med fötterna på grunden

Igår fick jag syn på en blixt då jag tittade ut igenom balkongen.
Som landade på vårt garage och därmed slog ut internet,
vilket i sig hindrade mig ifrån att skriva på bloggen, haha.
Men saker och ting händer, och det kan ingen förhindra hur mycket den än har viljan till.

Faktum är att det kommit rätt så mycket i mina vägar under de senaste dagarna.
I onsdags exempelvis... hade jag min sista lektion av den nuvarande kursen innan min sluttentamen.
Eller rättare sagt flera stycken av dem då jag till skillnad från de resterande
får lov till att sitta tre dagar i efter varandra då min neuropsykiatriska diagnos ger mig den rättigheten.
Självfallet är det inte någonting att längta till, onsdag, torsdag, fredag, i lika med tentamen...
men ändå hellre tre kortare tider än att sitta två i ett streck.

När jag vaknade på morgonen i onsdags...
kändes det ganska tydligt att en del av mig tycktes vilja ligga kvar i sängen.
Sista dagen, sista dagen. För det mesta har alltid den dagen varit som en gyllende ändpunkt.
Denna dag kändes den dock som att ta tjuren i hornen.
Helt enkelt faktumet i sig, att behöva släppa taget om saker som man vill behålla för en bit.
Och det i sig känns så pass distant för att handla om just denna person,
vilken för det mesta i sitt liv inte direkt känt en ren längtan till skolan. Rent av innerst hat.

Ett år är en väldigt lång tid, fastän på en och samma gång väldigt kort.
Den tid som släpat efter en som om en tung kedja, tycks ha försvunnit med vinden.
Kanske är det eftersom att jag tycks ha vuxit så mycket som en ren människa
under denna tid, upplevt och utforskat det som jag förr inte ens nuddat vid.

--

[ur mitt klotterblock ifrån igår]

"Det tycks fortsatt vara svårt att greppa tag i realiteten.
Iår hade jag min allra sista "riktiga" lektion och nästa kommer
att ta plats i ett annat land, på andra sidan jorden.
För en dryg minut sedan satt jag i universitetsbiblioteket på den sidan där man har utsikten
över alla antingen rökande eller kaffedrickande studenter vid huvudingången,
just nu skriver jag detta bland just detta stim utav människor.
Ibland känner jag endast att jag måste ut ifrån studierna när jag ser människorna.
Plötsligt slår en ensamhet till vilken kväver en om man sitter kvar med blicken i boken.

Ett helt år utav studier alltså. Väldigt många förändringar.
Under den första tiden jag satte ned min fot inuti den södra byggnaden,
lät jag mig själv inse hur en kvävande panik kunde kännas som.
Att jag med kvicka steg ilade förbi, med förfäran över att kunna möta blickar
och därmed träffas av tanken på att de skulle "se igenom" mig.
Alla dessa måndagar som jag tillbringade den mesta av tiden med
att vandra igenom den långa "källarkorridoren" där knappt någon gick. Helvetet hade ett namn.

Nu... kan jag ta mina steg igenom den huvudledande korridoren.
Om jag känner mig bekväm i klädseln,
kan min blick tillåtas att faktiskt möta andras ännu främmande.
Jag betraktar dem och vad de har klätt på sig och låter mig inspireras av vad jag vill uppnå.
Det går, det ör möjligt att både andas in och ut.

Genom detta år har jag lärt mig att kunna vistas kring detta främmande hav utav liv,
ibland även umgås med ett större antal på en och samma gång.
Mina fötter tycks ha fått ett stadigt fäste och grundande i marken.
Och jag kan stå upp med en rak rygg."


--

--


Som vanligt satt min kalligrafilärare på en och samma
busshållplats som jag anlände till på onsdagarna.
Denna gång var det hon som kom fram till mig medan jag rotade igenom min väska efter mobilen.
Och som alltid började och talade vi endast japanska med varandra på bussen.
Det märktes att jag under den senaste tiden blivit mer flytande i talet efter alla
studier som jag ägnat inför sluttentamen hittills.

Ursäktandes att jag skulle gå in till studentkaféet för att handla en latte,
bugade jag farväl till henne än så länge medan jag satte mig på den vanliga
yttersta platsen på den naturgröna skinnsoffan i den ljusa lokalen. Klockan drygt kvart över.
Några fem minuter sedan anlände både M och J vinkandes.
En mellanlatte till mig, en liten kaffe samt två belgiska chokladbitar till M
där även vi satt och pratade på språket som vi studerade som om det vore naturligt 
tills innan klockan visade sig redan att ha blivit fem i nio.
Som om det hade varit vilken tidig morgon som helst,
men kanske var det därför det var en sådan fin sak i sig.

Allting tycktes falla på plats, från mitt fullkomligt tillfredsställda ansiktsuttryck
samman med slutna ögon när jag väl smakade på det första skummet.
Vilket i sig dessutom grodde ett smått melankoliskt frö djupt inombords.
Skulle detta vara den sista gången vi skulle göra på detta vis,
det som vuxit sig till att praktiskt taget bli en del av vad som gjorde livet mer levbart?
Detta var nog det första moment som jag känt att jag inte velat släppa taget om
studierna, bortsett från det enkilda faktumet att känna mig sysslolös under ett lov.

Alla tycktes att ha anlänt i aulan då vi väl kom dit.
Det kunde man se då varenda människa sedan länge tyckts ha bestämt sig för sin nedrotade plats
i en större salen med fönster ända upp mot taket.
Även "den där" personen satt på sin vanliga plats på andra sidan.
Vad som jag funnit som någonting så pass svårt i början, alla dessa antal utav människor
hade vuxit sig till att vara en del av mig själv. Alla var individuella varelser och inte ett stim.

Faktumet att den sista lektionen av dem alla dessutom skulle vara kalligrafin,
vilken jag alltid känt som närmast kändes som om det var smått symboliskt.
Dock kunde jag känna hur varmt det började kännas inuti mitt huvud,
stelt och alldeles krypande i min kropp, vilket jag kände till alltför väl.

Definitivt separationsångest, blandat med ängslan över att det plötsligt
inte fanns någonting emellan nuet och att flytta till Japan i höst längre.
Endast det ekande hålrummet utav tid. Med knutna nävar emot bordet satt jag och
intalade mig själv att jag inte fick börja få rodnader i mitt ansikte.
Inte fick börja fälla tårar. Men hur kunde allting plötsligt ha blivit så pass svårt?
Fastän det var min styrka att skriva, tycktes det bli fel åter och åter efter ett misstag
som om jag var en konståkerska som fallit en gång under sitt nummer.
Kunde inte någon vänlig människa stanna tiden.

Mot lektionens slut kom studierektorn in i salen, vilket läraren redan påmint oss om.
Varje år var den en person var ifrån de två grupperna som skulle
utses till bästa elev på kalligrafi och kanjikunskap och från och med att jag fått
höra om det för en vecka sedan hade det varit på mitt sinne dagligen.
Tvungen att släppa ned pennan, lutades mitt huvud tungt emot händerna. Det var varmt.

"Ja, det är väldigt många som varit duktiga i år.
Men det är ju en person som verkligen ansträngt sig mycket mer än de andra~",

"... och den som är utsedd till år 2011s... ---toria R---"

-"...s... sade han, var det mitt namn som jag hörde precis...?"

Handen lyftes ned ifrån mitt huvud och applåder hördes kring den hela aulan.
Blicken spred sig ut omkring mig. Applåderna var riktade emot mitt håll.
Det var mig. Jag var den som alla dessa människor, dessa individer applåderade åt.
Utan att veta om jag skulle resa mig upp och gå fram eller inte, tittade jag mot studierektorn.
Det var meningen att jag skulle komma fram dit och med all fokus på att inte falla
och med intalandet om att inte vara röd i ansiktet, vandrade jag fram förbi de alla.

"Med en viss risk för att den kanske är lite stor för dig...",

drog han fram ut ur en platspåse en t-shirt med ett tryck,
föreställandes min japanska kalligrafilärarinna klädd i en kimono.
Hon själv kom fram med sitt leende och omfamnade mig med
orden att jag verkligen gjort ifrån mig bra med studierna.

Efteråt möttes jag av gratulationer ifrån de andra studenterna när jag där framme
skulle tacka henne för ett fint år tillsammans på japanska.

"Du får verkligen höra av dig till mig då du är i Japan".

Det var den första gången som en lärare bett mig om
den tjänsten och jag log tillbaka med ordet "självklart".
Livet är synnerligen en rubriks kub i sig, ty man kan vrida och vända åt alla håll som går.
För ett år sedan hade jag aldrig kunnat se detta med mina egna ögon.
Just faktumet att jag fann skrivandet som ett rent frustrerande helvete i höstas
berättar för mig att man faktiskt kan förändra ting så länge som man ger sitt allt.

Att få den där utnämningen... var som att få en stämplad dokumentation på att
jag givit mitt bästa och i slutändan fått en bekräftelse på det hela.
Att jag vid studenten fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild
inför alla andra examenstagande var stort i sig,
fast på en och samma gång var det just den ansträngningen som nästan tog mitt liv.
Denna gjorde jag med meningen att hitta tillbaka till mig själv,
till skillnad från den tidiga då jag i slutändan förlorat detsamma.




Utskrivna ord

När jag i söndags tillsammans med min mamma satt och tittade på programmet "Det blir bättre"
där Linda Lampenius talade ut om sina ätstörningar, kändes det smått blottande.
På sätt och vis åt de båda riktningarna och laddningarna.
Att någon annan utifrån samma perspektiv som mig berättade "för henne"(min mamma)
så att inte vartenda tabubelagt ord behövde komma ifrån min mun...
samtidigt som orden hon nämnde om ortorexin faktiskt kändes blottande för mig.

Någon dragit bort det enda täcke jag hade att täcka min kropp med.
Mitt i allt satt jag där och hade förnekande tankar som att

-"Vadå, bara för att jag tar så lite pasta behöver jag inte vara ortorektiker,
bara för att jag skjutsar undan det som innehåller för mycket kolhydrater i form av socker
behöver jag inte... behöver... inte..."-

Plötsligt var man inte så riktigt självsäker längre.
Utan en enda tanke på sorg eller dylikt, utan medvetenheten i hand, rann det en tår nedför kinden.
Så fort som programmet hade slutat, gick jag utan ord upp till mitt rum och började skriva.
Kort därefter kom min mamma och följandes en stunds tystnad kom frågan.

"Vad tyckte du om programmet då?"

"..."

"... det var väldigt strongt gjort av henne, att berätta om det där.
Det är nog inte så många som har modet till det"

"... jag skulle kunna göra det"

"Skulle du?"

"Enkelt"

Någon minut senare hade jag berättat om hur jag skrivit av mig genom mina bloggar,
som alla de varit tvungna att tas bort då dessa upptäckts av någon behandlare.
Det hanns inte sägas alltför mycket innan hon var tvungen att ta ut hunden på en promenad.
Momenten som ytterdörren hade stängts igen, kom det utav en ren reflex att jag ställde mig upp
och tryckte ned de tangenter som behövdes för att skriva ut
texten som jag jag skrivit i inlägget innan detta.
Just när hon kom tillbaka, hade det precis blivit färdigt utskrivet.

"Vad är det där för något pappersark?"

Min högra hand räckte över det till henne.
När hon precis skulle vända det om för att läsa, ryckte jag till,

"Läs det inte nu. Läs det sedan"

Hon gick ned ifrån mitt rum och efter det hörde jag inte så mycket ljud komma nedifrån trapporna.
Kort därefter, då jag precis hunnit greppa tag i min eltandborste, stod hon framför mig.

"När skrev du det här? Är det från något år sedan?"

"Igår"

"Varför skulle du skriva något sådant igår?"

"Därför att får man någonting på sitt huvud, skall man skriva ned det direkt.
Man minns inte allting en dag senare"

"..."

"Skriver jag bra?"

"Du skriver helt fantastiskt och rörande"

Nedskrivna tankar

----

"Vad är det som får människor att falla tillbaka, vad är det som får deras sinnen att uttrycka ren rädsla.

Vad är i ren allmänhet rädsla?

Jag finner att jag har upplevt den i sin som allra mest fullständiga form. Känslan av att inte kunna, inte våga greppa sig fast i någonting som ens omgivning har att erbjuda, på en och samma gång som tilliten till ens eget själv och ego inte tycks existera. Att man tycks löpa runt utan att kunna känna av en konkret grund att gräva ned tårna i, pressa ned fotsulorna ovanpå. Dessa moment när det är ett faktum att knappt modet till att dra av sig den långärmade tröjan tycks finnas till då visionen av att nyckelbenet skall bryta sig itu i två sveper sig förbi innanför ögonlocken.

Att min mentala hälsa inte befunnit sig på topp brukade jag inte finna som en källa till oro. Inte alls. Ty det hade både min kropp och mitt sinne vuxit sig vana till. Faktum var att jag inte ens kunde tänka mig själv utan ett nedsänkt mående. Utan en depression skulle jag inte vara någon. Jag skulle inte ha någon identitet alls, och det är då… som uppgivenheten mitt i allt färgade mina vyer grå. Vad det än som ögonen låter sig själva betrakta tycks vara täckt av det där grådaskiga lagret. Om värre dagar svart och vitt. Om de allra värsta dagarna, hand i hand med väggar som attraheras för att sedan kollapsa emot en.

Folk tänker troligtvis dessvärre inte alltid på vad som egentligen kan kallas för ett självskadande beteende. Det hade inte jag unnat alltför mycket åt heller, förrän momentet kuratorn bad mig att sluta skada mig själv då jag utan en medveten tanke grävt ned naglarna i mina knän.

”Varför gör du på detta vis?”,

hade hon frågat med pekfingret pekande emot mina då utsträckta fingrar.

”Därför att det håller mig närvarande, så att jag inte sluter in mig så pass mycket att det inte går att ta mig utanför min inre mur.”"

----


Dagen efter

Ögonen svider, mitt huvud känns som ett ton utav sten.
Jag minns inte det senaste tillfället jag känt en sådan tyngd när väckarklockan ringde under en morgon.
Kanske inte så pass konstigt ändå. Mycket ting att ta in och ge ett försök till att smälta ned.
Fastän jag igår var medveten om att dagen efter skulle vara en tidigt morgon,
fanns varken motivationen eller längtan till att gå till sängs.
Allt som tycktes komma mig förbi var att stirra emot datorskärmen,
med inte ett gnutta djup, värme på insidan av mina ögon. En ren, ekande tomhet.
Vid vissa moment rörde jag inte på mig alls, ibland föll tårarna av sig själva.
Dessa ting hand i hand med tankarna om att det inte skulle vara på riktigt.
Dumma, lilla flicka, är du så otroligt naiv. Det kan inte, kan inte vara... sant.

Jag antar att det är på detta vis som min kropp reagerar på sådant.
För att unna någon positivt tanke, har i alla fall inte min mage brutit ihop vilket hänt alltför ofta förr.
Istället kunde jag endast känna att koffein var ett tvång för att klara av dagens lektion,
vilken som tur är bara skulle vara kanji- och kalligrafilektionen.
Den, vilken jag gott verkar vara den enda i kursen som "längtar" till.
På sätt och vis är det som om alla dessa mängder utav detaljer och linjer
smått för mig borta från det som annars övermannar sinnet i negativ betoning.


Men. Till min överraskning berättade vår japanska lärarinna om att under lektionen nästa onsdag,
den sista av dem alla innan sluttentamen, skulle hon dela ut ett såkallat pris
till den som briljerat mest med skrivandet av de kinesiska tecknen.
Hur vet jag inte, men djupt inombords låg det en övertygan om att jag själv skulle vara denna
då det alltid varit jag själv som grävt mig ned i det ämnet. Alltid räckt upp handen med lycka.

Skulle det hända... skulle troligtvis något av mina inre "sår" läka ihop en aning,
ty då skulle det vara ett faktum att jag ansträngt mig och fått någonting av det.
Ifall det skulle vara fallet, skulle min blick med lättsammare tankar vända sig
framåt istället för att betrakta vad som står kvar bakom min rygg.

--

--

Det blev ingen onsdagsyoga för min del denna dag
då min reserverade energi inte tycktes befinna sig på en lagom nivå.
Dock får jag försöka att betrakta det med en positiv laddning istället
för att endast lägga fokusen på att jag inte rört på mig det där extra.
Jag tränade i måndags. Har en sluttentamen om exakt två veckor
och lusten att få en flera månader lång nackspärr på grund av heldagar
utav studier inför en tentamen ligger mig inte direkt nära hjärtat...

Förhoppningsvis endast två veckor till, utan en omtagen tentamen.
Sedan en ledig sommar att kunna andas ut under, förhoppningsvis kunna hitta och bära
en bikini utan att ångesten tar över fullkomligt.
Lära mig laga mat, förbereda alla möjliga ting, samt studera mig igenom två hela böcker
med kinesiska tecken på egen hand innan jag flyttar till ett helt nytt land under hösten.


Och som pricken över i:et, har jag rätt så mycket bestämt mig för en sak.
När tiden kommer att finnas, kommer jag att börja skriva en bok.
Om allting, om alla möjliga svårigheter och hinder som jag löpt emot
men ändå ställt mig upp på mina två ben efter konfrontationen.
Praktiskt taget sammanställa alla dessa tre olika bloggar,
dagböcker som jag skrivit under de senaste åren för att få människor att se, förstå.

Att hålla för det ena ögat med handen, och betrakta en annan vy med det andra.

Mot söderut

Som sagt åkte jag ned till Lund i torsdags för att hälsa på min äldre bror,
och fick dessutom ett perfekt sommarväder på en och samma gång fastän april.
En sak som jag hade bestämt mig för i förväg var att min fokus skulle läggas på
att prova nya saker och ting,
att bredda mina vingar utan att tendensen att gå till stammisställen skulle slå till.
En annan att jag skulle utmana mig själv i form av att försöka spontanisera på egen hand.

Köpte precis till packanet Veronica Maggios nya skiva "Satan i gatan"

Och faktum är att det faktiskt är på det viset att man är mer "mottaglig"
på att prova nytt då det inte är en plats som man hunnit orientera sig i ännu.
För var gång som jag lyckades ta mig till att prova någonting nytt
kom dessutom den där härliga tillfredsställelsen av att känna mig aningen mer levande.

Olika slags ting som jag vågat/lyckats prova på:


- ceasarsallad(har aldrig direkt kommit itu med att prova på)
- en cappuchino
- att äta frukost på Espresso House
- att äta en riktig pastarätt med gräddsås
- glass
- en toast med chevré, valnötter och honung
- en toast med mozarella, pesto och så vidare...

Skall man vara spontan, skall man även kunna följa mängden av människorna omkring sig.
Nästan varenda en åt glass på det stora torget, så varför skall inte jag kunna.

Ibland får man lov att försöka blunda för att ett bröd är vitt...

För att vara nymodig satte jag mig ned med en cappuchino och betraktade
människorna som vandrade förbi innan alla affärer öppnat vid tiotiden.

Rent i allmänhet har resan i sig varit en god erfarenhet för min del,
fastän det på samma gång inneburit påfrestningar kommande ifrån min bror utav alla människor.
Efter att han ätit en hamburgare på den dyrare restaurangen där vi två andra valt salladen
lät han sig själv yttra orden

"Usch, nu känner jag mig det...",

"Vi har ätit väldigt mycket fett idag",

efter att vi bland annat ätit glass på eftermiddagen under lördagen.
Sedan andra faktum som att han först normalt åt middagen efter lunch,
och det vid normalt tio på kvällen, samtidigt som frukosten endast
bestod av en skål med havrefras, samt knäckebröd och té.
Det är då alla de inre ifrågasättningarna börjar snurra igång igen inombords.
Han tycker att vi ätit mycket,
när det inte ens varit samma antal av måltider som mitt matschema haft i grunden.
Det är då... tvekan visar sin allt tydligare sida och annat tycks minska dessvärre.

Fast på en och samma gång... var det ju ändå han som från början
gav mig en träningstopp och förbränningstabletter i julklapp året innan jag började falla.
Det är svårare att hålla för ögonen, då någonting är en så pass nära.

Till ett nytt kapitel

Utan att kunna göra någonting annat än att dra en djup suck och rycka axlarna
fick jag ta emot faktumet att det fick bli en extra lektion på torsdagen
då jag under rasten drog iväg för att hinna till min samtalstid på ätstörningskliniken.
Skulle jag ta samtalet så lite som en vecka senare,
skulle jag vara tvungen till att åter skriva och fylla i alla dessa mängder av enkäter.

Idag hade jag dock bestämt mig för att välja det ena före det andra.
Ta i tag och prioritera det som kändes viktigast.
Denna dag skulle jag ses med min behandlare och tillsammans gå igenom
vad jag skrivit under testfriskskrivningens alla pappersark.

--

--

Skulle dessa resultat räcka till, skulle även jag få vara en av alla de patienterna
vilka, under min betraktan, vandrat igenom korridoren samman
med ett leende och en liten blombukett.
Kanske kunde man jämföra denna känsla med ett barn som såg på en brud i sin vita klänning.
Inte ett enda uns utav tyngd på axlarna, med ett vida leende och
vinkande farväl till alla de som endast kunde sitta och titta på ifrån sofforna i samlingsrummet.
"Det här är den sista gången som ni ser mig här~" hade en av dem alla uttryckt sig.
Vad de alla delade för någonting gemensamt, var att de var friskskrivna.

Jag kommer nog troligen aldrig att glömma bort den där känslan som jag bar på
då den som skrivits in till behandlingen närmast efter mig stod där med buketten i hand.
Hon, som inte ens kommit in en vecka efter mig,
medan jag fortsatt hade ett fullt matschema och inte ens fick ta spontana promenader.
Uppgivenheten inombords. Den ekande påstående tanken om att jag inte ansträngt mig ett enda dugg.

--

--

När vi väl hade satt oss ned i ett ledigt sådant av behandlarnas kontor,
lade hon ned en liten hög utav olika pappersark och stenciler.
Överst låg det som hade de sju stycken friskhetskriterierna nedskrivna på sig.
Och som uttryckt sig innan uppfyllde jag antalet av fem stycken,
vilket i sig gav upphovet till en partiell remiss.
Vad som inte kunde kryssas av var punkterna vilka kretsade kring hunger- och mättnadskänslor,
samt faktumet ifall tankar kretsande kring mat upplevs som besvärande.

Dock hade jag inte haft någon som helst aning om att allting skulle ske denna dag av alla.
Orden om att detta tillfälle skulle vara vårt sista samtal
och att jag skulle komma på uppföljningssamtal hos en annan behandlare i framtiden.
Plötsligt tycktes inte mina fötter mentalt talat stå kvar på grunden längre.
Mitt i allt känner man inte sig så säker och stadig i ryggraden längre...

--

"... så jag kommer alltså inte att få en bukett som de alla andra,
eftersom att jag endast får en partiell remiss?"

"Ja, de är egentligen för de som blir fullkomligt friskskrivna.
Då det är en fullskrivning brukar vi dessutom vara flera personer och
behandlare under samtalet"

"Men du har kommit så otroligt långt, ansträngt dig så mycket.
Och du har gjort mig väldigt stolt"

Desto mer vi talade med varandra, desto mer ting som hon yttrade...
tycktes allting stiga sig upp inuti mitt huvud.
Plötsligt dansade tårarna på kanten, nära att falla. Mitt i allt så föll de.
Ibland verkade det som om min röst krampat ihop sig så pass att det gjorde ont.

"Ä-är jag den patient som du har haft längst, eller?"

"Ja, det är du faktiskt"
"Och minns du vad det var som jag skrev på den första sidan i
det där blocket som du fick uppgift att skriva positiva ting i förut?"

"Victory"

"Just det! "Victoria betyder seger"~"
"Du må inte få en bukett, men av mig får du i alla fall unna dig själv och gå på bio~",

höll hon ut två stycken presentkort ifrån SF bio med ett leende.
Samtidigt som det inte fanns något att göra åt saken med blommorna,
fanns djupt inombords den där önskan om att ha fått någonting konkret, att hålla i och spara.
Det enda som kunde göras var att le som tacksamhet.

"Och vet du vad som gjort mig så otroligt glad?"

"Vad då"

"Tillfällen som de dagarna som du började komma in till kliniken då det vara sken om dig,
då du började kunna skämta med både A och mig.
Jag tror att det allra roligaste var den dagen då du kom och berättade om den där killen
och hur han haft känslor för dig, du inte, och visade mig alla de där sms:en~"
"Det händer verkligen saker i ditt liv. Du läser på universitetet, tränar yoga
- skall till och med förhoppningsvis åka till Japan i höst!
Och det har inte ens jag som är 2- gjort skall du veta"

--

"Är det någonting mer som du undrar över, eller vill säga?"

"Jo... eftersom att jag ändå inte kommer att få den där buketten som alla andra fått...
skulle det vara okej att fråga A ifall hon kan ta ett kort på oss tillsammans...~"

"... självklart", svarade hon tillbaka med ett lättsamt leende på läpparna.

Efter kanske en dryga halv minut kom de båda tillbaka ifrån sitt gemensamma kontor,
A samman med orden "Jaha, då var det alltså dags!".
Då jag gav henne min kamera, "Ååh, tack och lov!",

"Jag var orolig över att du skulle ha med dig en sådan där systemkamera~"

"Nej, min rygg skulle nog inte vara så lycklig ifall den följde med varje dag~"

Tillsammans vandrade vi tre till matsalsrummet, där vi alltid suttit och ätit tillsammans klockan tolv.
Min behandlare och jag ställde oss bredvid varandra, framför den vida vita tavlan.
Exakt som jag sett framför mig, hade jag inte omvandlats till någon fotogenisk varelse.
Men huvudsaken var dock att jag hade ett fotografi att hålla mig vid längre fram.

Under den sista omfamningen fanns den omedvetna, medvetna viljan till att inte släppa taget.
Istället höll armarna sig om starkare ibland och tårarna rann utav ren automatik.
Rösten tycktes börja försvinna och bröstkorgen smärta simultant.

----

Idag fick jag en partiell remiss. I andra ord blev jag praktiskt taget friskskriven.
Jag fick inte den där buketten som jag kunde betrakta de andra gåendes igenom korridoren med,
inget sådant där viftande runt med händerna till de andra,
sägandes ord som att det är den sista gången de skulle se mig.

Momentet dörren slogs igen bakom mig, tog mina steg mig fram till spegeln hissarna emellan.
Ögonen var knallröda. Mellan ögonbrynen fann sig den där lilla gropen,
vilken alltid visade sig när känslorna övermannade mitt sinne.
På något sätt och vis tycktes ett alltför stort vaakum eka inuti min insida.
Det gjorde ont, jag ville springa in och tillbaka.
Likt barnet som springer tillbaka till sin säkerhet,
till den person som jag lutat emot, litat på mest av dem alla under de senaste två åren.
Plötsligt skall allting ha blåst bortom ens grepp och synhåll.

Utanför tycktes regnet ha tagit ett moments ro, det var pölarna och kylan som hållit sig kvar.
Med de redan nedkylda fingertopparna drog jag ut mobilen och såg på kontakten "Mamma".
Ett missat samtal ifrån henne. Djupt andetag, ett stannande till.

-"Hallå?"-

"Hej..."

-"Vad var det då?"-

"..."

-"..."-

"... -sniff-"

-"... men är det något fel, Victoria?"-

"... jag... gick igenom en partiell remiss idag"

-"Vad det blåser... en vad?"-

--

"... en partiell remiss"

-"Vad är det då?"-

"S-sa... praktiskt taget samma sak som en friskskrivning...",

var det som jag kunde få ut i ord, längs att någonting rann nedför min kind.

-"Men vad säger du? Verkligen?"-,

hördes en alltmer lättsammare röst säga på den andra sidan luren.
Plötsligt tycktes mer och mer rinna ned på led.
Hade inte regnet kort innan fallit ned på marken hade viljan troligtvis varit alltför stark
att jag hukat mig ned på marken med händerna för ögonen. Släppt telefonen ur min hand.
Världen tycktes abstrakt falla ihop och isär.

-"Men du får ju inte vara ledsen, Victoria!
Så länge som du har kämpat, var stolt över dig själv
- det är ju den här dagen som vi alla längtat efter så"-

Jag visste det, jag visste det allt för väl.
Att livet är en bok, och att man förr eller senare vänder sida till ett nytt kapitel.


Att stå med fötterna på marken

Imorgon kommer jag att åka ned till Lund som avslutning av mitt lov.
Känner att jag verkligen ser fram emot det då det kommer vara så mycket som pågår där,
samtidigt som en liten självtvekan tycks komma mina vägar förbi.

I fjol när jag åkte dit under sommaren kretsade ångesten omkring min hela närvaro
då det för det mesta skulle ätas ute, och dessutom inte av hemlagad mat.
Just faktumet att inte vara medveten om vad som stoppades in i munnen bestod av.
Inför detta tillfälle har jag vuxit mig starkare och fått mer fäste med fötterna på marken,
samtidigt som mina utmaningar i sig kommer stå högre upp än sist.

Min bror som arbetar under vardagarna kommer sitta i sitt labb under hela dagarna,
vilket gör att de första två dygnen i större delen kommer att handla om självständighet.
Ingen kommer sitta vid sidan om samman med yttrandet om att jag lämnar för mycket på tallriken.
Varenda lunch kommer att intas på egen hand, ute. Sitta på fik var dag, äta glass.

Fast på en och samma gång är det troligen detta som jag behöver som allra mest utav.
Att vandra omkring på endast mina egna fötter och fatta egna beslut.
Betrakta hur människorna, de andra studenterna omkring mig ter sig. Hur de äter.
Ingen säger åt mig, jag lyssnar till mitt hjärta och känsla.
Det är nog det viktigaste av allting. Att lyssna och höra.
Skall jag åka till Japan i höst måste trots allt det fungera mest av allt.

Så plötsligt har man så mycket att göra.
Att packa en resväska, skriva på japanska till en japan via msn... laga mat...
samman tillsammans med studier och gud vet vad.
Men att ha mycket att göra är ändå en god sak i sig.
Ty då vet man att livet rör på sig, vilket det inte gjorde alls innan.
Och känslan av att endast kunna stirra upp mot taket är ingenting en vill tillbaka till. Aldrig.

Man vill packa ned i sin väska och hinna med ett och samma tåg som de andra.
Inte stå ensam och kvarlämnad på perrongen.

Att springa ikapp

Det finns alltid någonting att bättra på, i alla fall om man frågar sig själv.
Har en allting redan så letar den efter någonting nytt att söka efter och nå.

När jag storstädade mitt rum idag, samman med rensad garderob, rensad sminkväska...
kom jag i underfund med en sak. En allt större mängd med tidningar än vad jag tänkt mig.
Det är konstigt hur en människa kan göra sig blind i vissa sammanhang.
Alla dem hade jag sträckläst, ibland dessutom satt in post-its på kanten av sidorna.

Inuti mitt huvud tycks ett schema, en stor tidsplan ha låtit sig radas upp på ett stort fält.
Allting har ett sista datum, plötsligt slås man av tanken om att tiden skall springa en förbi.
Exakt på det viset känns det just nu, att jag måste hinna ikapp.
Alltför många konstiga drömmar om att tåget med alla människor omkring ombord
lämnar perrongen medan jag flåsande står ensam lämnad kvar på perrongen.
Alltför många av dem då jag står på Roslags Näsby tågstation och
betraktar det oändliga antalet av perronger som ränder in i horisonten.
Ingen kan springa ikapp ett tåg som lämnar stationen.

Precis som maten och nyttigheterna tog över då jag föll ned som längst i vikt,
tycks tanken på att vara attraktiv, ha en fin hy göra detsamma just nu.
Söker och söker på internet om vilken kost som ger en bättre hy,
vilka hudkrämer för det ena eller det andra, vad jag inte får äta, inte får göra...
på sätt och vis vet jag inte senast satt ned i både kropp och sinne på en och samma gång.
Mina "ben" har alltid löpt och sprungit för att inte stanna stilla i tiden.

Nu tycks min tvekan till mörk choklad dessutom ha vuxit sig starkare,
på grund av alla dessa tankar. Om jag äter de två rutorna av Lindt beror
ganska bestämt på vad jag kommer att öva på längre fram i veckan,
om mer än fyra gånger, ingen choklad för den som vill ha.
Och det skrämmer mig. Då jag inte haft dessa känslor för mörk choklad förut,
på en och samma gång som en friskskrivning väntar runtom hörnet.
Vill endast dra i mitt hår och skrika med all kraft jag har.

Jag kan inte blunda och hålla för öronen för vad jag hör.
Går i hand med faktumet att mitt såkallade förnuft alltid står som segrare.

Ett meddelande

Sent igår på kvällen lade jag märke till att jag fått meddelanden i min inkorg.
En av dem visade sig vara ifrån min behandlare och hjärtat hamnade i halsgropen.

--
"Jag har gått igenom dina resultat ifrån testfriskskrivningen och jag tänkte att vi skulle ses du och jag och prata om dessa. Jag måste fråga vissa saker, men som det ser ut i nuläget så kommer du att gå i partiell remission, dvs. du uppfyller 5 av 7 friskhetskriterier, vilket är väldigt bra! Oavsett vad som framkommer under vårt möte så kommer du att få ingå i uppföljningsprogrammet framöver, då du uppfyller minst 5 av 7 kriterier, och uppföljningsprogrammet är en bra trygghet!

Glad Påsk Victoria! (Victory)"
--

Min kropp och sinne kändes smått som om den delats itu i två.
En samman med en djup suck utav lättsamhet, medan den andra svalde ned.
När jag pratade om det tillsammans med mitt fikasällskap, kändes det dock i alla fall lite enklare.
Saker och ting tycks tappa sin laddning så länge som man ventilerar sig själv.
Det må vara nostalgi, en vilja som riktar sig tillbaka,
men samtidigt får man försöka att se det som en god sak.

Bladet vänds och ett nytt kapitel visar sig.
Boken låter sig slås ihop något färdigläst och mångfalden utav andra sådana är i sin oändlighet.
Om, när den dagen skulle komma, skulle jag troligtvis, definitivt gråta.
Samtidigt som det skulle vara ett dokumenterande av att jag klarat av någonting.

Till en måtta i alla fall. Jag kan inte vandra mig igenom ett dygn utan att tänka på mat,
troligtvis lägger jag ned uppåt två timmar per dag till det.
Sinnet är halvt som halvt som ett enda stort schema i form av tetris där allting skall passa in.
Bara faktumet att jag velade till att ta flingorna till frukost imorse då
det skall intas kolhydrater i form av hembakad toscakaka och potatis under dagen.

Det är förmodligen ganska få som faktiskt kan släppa taget helt. Det behöver inte vara synligt.
Precis som överraskningen jag fick när det stod i en artikel att
även Andreas Kleerup lidit av ätstörningar sedan liten.
Därför kommer det nog ändå vara svårt att få människor att förstå,
då ens utbucklande höftben inte längre kan berätta åt den utan orden måste komma muntligt.
Fast samtidigt har jag ju en erfarenhet i det då jag jämsides har min neuropsykiatriska diagnos.
Viljan finns till att berätta om vad som är svårt, men ändå hålls det kvar inombords
då ängslan över risken att missuppfattningar ständigt finns närvarande.

Huvudsaken är... att man tar det hela i sin egen takt. Vad som passar för en själv.



Att spegla sig själv

En dag får man ta i taget, steg för steg.
Våren, vilken alltid varit årets ljusaste tid för mig, står redan här.
Dessutom sommaren tycks vänta runtom hörnet... vilket på ett sätt inte alls är lika enkelt att ta emot.
Ty plötsligt har allting, alla krav lagts ned i en enda stor hög i knäet på en.

En skall sola sina ben för att kunna bära korta shorts.
En skall lägga om och sätta upp håret i nya uppsättningar för att passa till de vita, tunna plaggen.
En skall... mitt i allt känna sig bländad utav faktumet att det blivit varmt på ett knäpp.
På ett knäpp, tycks det ha blivit svårare att betrakta sig själv i de speglande fönsterrutorna.
Och ångesten visar sig i sin fulländade form. Spegelhat.

Jag kan också märka av att maten minskat något dessutom.
Imorse åt jag inte upp hela min frukosten, det fanns helt enkelt ingen hunger till det.
Under lunchen fanns ingen hunger till heller,
men då närmast röt min mamma till om att det var för lite på tallriken.
Som pricken över i:et har inte heller min behandlare hört av sig, vilket väcker ängslande tankar till liv.

Vad jag åter tycks påminnas om den behagliga känslan av att äta mindre.
Det skrämmer mig, för finner jag någonting som ger en behaglig känsla inombords,
som lättar sinnet, tar jag oftast det till nästa steg... till längre och mer.
Känslorna går inte att hitta de rätta synonymen till,
det närmaste skulle jag väl anta är ordet "ren".
Att då jag för för det mesta äter "rena" ting,
dessutom känner som om det svarta inombords sköljts bort en aning.
Rädda mig någon, jag börjar känna mig så där smutsig på insidan igen...


Tycker att musikvideon i sig är en aning obehaglig,
men Shugo Tokumaru är ändå en av sitt eget slag.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0