Att trotsa oddsen

Ett kort inlägg innan jag behöver ta igen min distansiella sömn.

Någonting som jag verkligen känner att jag måste lära mig själv,
är att anpassa mig till omgivningen och dess ätvanor.
Det är de som är normalviktiga, det är de som är friska utan ätsvårigheter,
och ändå så kan jag vid vissa tillfällen se på dem som om de inte visste vad de håller på med.
Allting säger att det är jag som gör rätt, allting inuti mitt huvud...
på en och samma gång som jag själv kan tveka på mina visioner på saker och ting.

Det första momentet ser jag det som underligt att inte äta var tredje timme
då det är på det viset som mitt matschema sett ut(8, 10, 12, 15, 18, 20.30).
Under det andra ifrågasätter jag det som varit regler på behandlingen,
som då jag får höra att min vän innan middagen endast druckit energidrycker.
Det är då som all tvekan kommer, om att jag skulle äta vulgärt mycket i jämförelse.
De, som är normalviktiga, skulle äta mindre än mig.

Ikväll, till exempel, åkte jag in till stan för att ha filmkväll
tillsammans med de andra i gruppen från min universitetskurs.
Vad åt vi till middag, ingenting. Det folk köpte var väl för det mesta cola,
någon köpte en måltidsersättnings-bar som den åt väntandes på bussen.
Med mitt senaste mål runt omkring tretiden, fick min "middag"
bli en liten Lindt-chokladkaka som låg i min väska.
På en och samma gång som jag kunde känna av en orolig och smärtsam mage,
fanns det en behaglig lugnande känsla inombords om att jag inte överstigit,
eftersom att ett av de förr schemalagda målen plockats bort.

Vad jag än gör, så verkar det alltid finnas en dold, mörk sida av aktiviteten.
Antingen är den vänd åt det ena eller det andra hållet.
Vilken av dem är det enda som det handlar om.

Hur skall en som har svårigheter med att bedöma vad som är normalt beteende och inte,
någonsin kunna klara sig på sin egen hand utomlands egentligen.
Samtidigt som smärtan i min mage tycks bli värre längs ängslan och velandet,
finns samtidigt den där gnistan inuti mig som vill bevisa att "jag kan".
Fastän min syn på ätande alltid kommer sitta i bakhuvudet, fastän min diagnos.
Att folk, de skall kunna se och häpna.

(bilden är från deviantart.com)

Under våren skall jag mot alla trots bli friskskriven.
Skall kunna klara mig igenom den andra kursen med hjälp av motivation.
Under den fria tiden lära mig själv att kunna laga riktig mat,
och på samma gång inte tänka på mängden av olja och dylikt.
Finna något sommarjobb så att jag kan få ihop till en summa pengar.
... och sedan efter allting kunna sätta mig på väg till en annan sidan av jorden
med hjärtat sittandes någon annanstans än blockerande inuti halsgropen.

Vill visa att jag kan. Mot alla odds.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Du sätter ord på det jag känner! Jag tänker precis som du, det är jobbigt....

Jag tackar dig för denna blogg, du ger mina tankar mening och det får mig att förstå mig själv bättre.

TACK!

2011-03-28 @ 18:28:37
Postat av: Victoria

svar till den anonyme:

Vad värmande att någon känner glädje för det jag skriver :D

Det gjorde mig verkligen glad~

2011-03-29 @ 15:59:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0