Ett ekande inuti huvudet

Idag, under min första lediga onsdag på alltför länge,
var det ett bokat samtal hos min behandlare på ätstörningskliniken.

Var steg jag tog från och med att jag vaknade imorse tycktes vara hårt kompakta utav känslor.
Känslor vilka kretsade kring friden av att förhoppningsvis kunna sluta öva var dag,
andra cirkulerande runt på tankarna ifall jag om värst gått upp i vikt
då jag varit tvungen till att öva på "onyttigheter" varenda dag under tre veckor.
Varenda gång jag satte ned foten kändes det som om jag vandrade på nålar.

Inombords kunde jag höra ekanden av ordet "testfriskskrivning".
Min behandlare hon skulle definitivt yttra det ordet, samman med "när".
Samtidigt som jag är, var medveten om att en inte kan fullfölja allting tills det perfekta,
fanns det moment då jag kunde ligga ned med taket tycktes osynligt nedklottrat med ord.
Plötsligt tycks allting gå framåt i en sådan hastig takt.
Det är under sådana moment som jag får påminna mig själv om att jag inte är ett barn längre.
Att en inte kan hålla sig kvar alltför länge och se andra människor vandra förbi en.
I utveckling. Upplevelser av alla slags.

En blick föll på vågen jag bar i min väska...


Och ändå sveptes en ton av nostalgi förbi mitt ansikte momentet dörren stängdes igen bakom mig,
som alltid och varenda gång.
Visioner av att dra på mig värmejackan så fort som min ytterjacka
hamnat på en av de uppradade trägalgarna.
Hur jag vandrade nedför den långa korridoren i mina vardagliga strumpbyxor och kjol,
förbi det lilla antalet av värmerum då jag som alltid var först dit under morgnarna.
Att alla satt och åt tillsammans, människor som man i alla fall delade en gemenskap med.

--

"Du ser trött ut, Victoria. Vill du ha ett glas med vatten?",

frågade hon som alltid stått i köket medan jag drog av mig min svarta vårjacka.

"Nn, nn. Jag är okej"

"Det brukar alltid funka att då man är trött, dricka ett glas vatten~",

fick jag ett leende tillbaka.

Det verkade alltså synas på mitt ansikte att allt detta övande svalt min kraft.
Denna gång tycktes densamma korridor vara längre.
Varför, mån tro? Kanske eftersom att jag dessa dagar inte tycktes känna igen människorna.
Ju fler veckor det går emellan mina samtal,
desto tydligare blir det hur folk skrivs in i behandlingen i perioder, som om generationer.
Blir en friskskriven, tillåts en annan människa att bli emottagen.
Inga av dem som jag brukade sitta tillsammans med i samrummets soffa, var kvar.
Istället satt alltid en svag svart klump i svalget då jag skulle se mig omkring.
Alla minnen tycks vara svepta bort med vinden, sjunkna ned till bottnets djup.
Ibland vill man låta en tår rinna nedför kinden.

"Victoria",

lutade min behandlare mitt allting ned sina armar emot mitt par av axlar.
Med ett leende yttrade hon om att jag förstås redan visste vad som var först
längs att vi åter vandrade igenom korridoren mot vikttagningsrummet.
Djupt inombords hesiterade en bit av mig själv,
undrandes ifall även dessa stunder skulle svepas iväg utom synhåll.

"Så hur känns det då, förutom att vara trött förstås"

"Känner mig smutsig inombords då jag varit tvungen att öva varje dag...
känner mig orolig över att ha gått upp i vikt på grund av det"

--

"Vill du att jag skall berätta för dig om vägningen?",

sade hon samman med en gest med pennan och ett tydligt leende.

"Jag vet inte... har för mig att det är någonting negativt...~"

"Faktum är att du inte har gått upp i vikt, inte ett gram.
Fastän du förhoppningsvis övat varenda dag! Snarare gått ned i vikt, några hekton...
så du ser, en behöver inte nödvändigtvis gå upp i vikt då den äter sådant"

--

Då vi väl satt där i ett av de mindre labben, mitt emot varandra, befann sig nervositeten närvarande.

"... så, hur har det gått med övandet nu då? Har du ätit regelbundet?"

"Umm... jag har övat varje dag. I genomsnitt ätit fem gånger om dagen..."

"Okej, låt mig vända det enkelt för dig,
- har du använt dig av ett kompenserande beteende?"

"Hm... det beror på från vilket perspektiv man ser på det.
Det blir mer fem måltider om dagen istället för sex som jag brukade ha
och om under förmiddagarna blir det mer som en frukt"

"Och det på grund av att du övade på någonting senare under dagen?"

"Blandat, en kombination av flera ting"

"Vilka då?"

"Först, är det i och för sig längs påfrestningarna av att öva.
... men främst handlar det troligen om att de i min omgivning aldrig har med sig något.
Om de om så väl skulle ha med sig någonting till lektionen, skulle det vara en liten kaffe.
Och det gör mig galen. Det är inte de, utan jag som äter mest då,
jag som dessutom är tvungen till att öva på onyttigheter varenda dag. Det driver mig till vansinne..."

Utan ord, började hon med sin bläckpenna i handen teckna upp kvadrater.
Orden behövdes inte alls, jag greppade och förstod ändå vad hon skulle påpeka.
En kvadrat, mindre kvadrat, en större rektangel bredvid dessa.
"Hypermetabolism" skulle hamna på hennes läppar.

"Och du skall inte tänka på hur de andra äter, vilka matvanor de har.
För du är inte likadan, din kropp fungerar inte på ett och samma sätt"

"Det är ganska svårt att inte bli påverkad då en annan kanske äter tre gånger om dagen"

"Skulle du äta på det viset, jo då skulle du bli sjuk"

"Och att äta så pass ofta, då jag vid vissa tillfällen inte känner ett enda uns av hunger.
Är lite smått påfrestande dessutom då jag inte skall lyssna på mina hungerskänslor,
medan alla kan det och verkar fungera alldeles prima"

"Men till skillnad från dessa "andra" har du en diagnos och inte normala mättnadskänslor.
Skulle du följa dina hunger- och mättnadskänslor,
skulle du troligen mitt allt falla ned på trettio kilo"

--

Efter att vårat samtal pågått under en tid, riktades samtalsämnet till en annan riktning.
Som jag sedan en tid innan haft ett litet medvetande om skulle ske,
möttes jag av frågan om ifall jag kände att det fanns någonting kvar.
Någonting... som de, som min behandlare själva skulle kunna förändra mig med.
Det fanns inte längre ett fastsatt matschema, matvågen stod inte på middagsbordet...
samtidigt som allting inte stod tydligt svart och vitt till.

"... jag vet inte",

var det enda som kunde yttras med ett halvt leende på läpparna.

"Vissa delar... kommer nog troligtvis alltid att vara en del av mig och mitt sinne"

Allting satt inte som de skulle, men på samma gång kan inte allting läkas helt.
Det går inte att limma ihop en trasig vas, utan att sprickorna fortsatt syns.
Ångest, vilken inte endast behöver kretsa kring mat,
skulle ändå alltid vara en liten fraktur i mitt liv längs min neuropsykiatriska diagnos.

En testfriskrivning skulle ske innan en riktig sådan för att försäkra en om var den befann sig.
Blodprov till min förfasan, testmåltider, enkäter i sina oändligheter...

"Skulle onsdag nästa vecka fungera för dig?"

"... jag är ledig, så varför inte~"

Momentet jag skrivit och fyllt i färdigt i min kalender, slog en tanke till.
Nästa veckas onsdag skulle vara den onsdagen exakt
två år efter min första dag på ätstörningsbehandlingen. Ett plus ett annat.
Kanske var det därför allting tycktes kännas så pass distant.

Kanske var det därför jag grät då jag väl satt mig ned på mitt rum, hörandes orden

"Du har kommit så otroligt långt",

ekande inuti mitt huvud.

Kommentarer
Postat av: isa

Vilken av dem, där är 3 stycken :D Den med blå sten är från Lindex och de andra två från insiska! Kram på dig! :)

2011-04-09 @ 18:24:15
URL: http://isablogg.blogg.se/
Postat av: Kokorochan

svar: hihi ja KERA och GLB är mina favoriter eftersom de är de tidningar som skriver mest om lolita ^^ men jag gillar popteen och egg också :D



kramar<3

/kokorochan

2011-04-13 @ 09:35:10
URL: http://kokorochan.blogg.se/
Postat av: Katarina

Åh, vad gripande du skriver. Känner igen känslorna.



Kram

2011-04-15 @ 20:58:23
URL: http://catipat.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0