pigment

Fastän jag med ett smått och litet självförtroende under gårdagen
sett framför mig själv att jag inte skulle gråta idag, fanns den där inre magkänslan som sade tvärtom.
Självfallet var det det sistnämnda som tog hem poängen.
Ångesten var alldeles för självklar när jag vaknade, när jag hörde sången kommandes uppför trappan.
Det kändes som om det lika gärna kunnat vara flämtet av ett omänskligt monster.


yttrade jag till svars med en något ansträngd lättsamhet för att inte sänka ned allt det hela.
Jag misstänker att det troligen inte hade en så pass stor verkan.
På ett vis tycktes mitt känsloläge gå utöver faktumet
att jag inte fick de skorna jag sagt att jag verkligen velat ha.


Så varför skulle en födelsedag annars innebära ångest och återhållsamhet?
Eftersom att man kunde se och betrakta hur pass mycket firandet
skiljde sig beroende på vem som blåste ut ljusen och storleken på grattande omgivning?
Ifall den andre skulle få fler presenter, kanske till och med en bakad kladdkaka.

Under gymnasiet då min närmaste vän väl hoppat av för att studera upp ett år,
valde jag att hålla det för mig själv. Inte yttra ett ord om det för de omkring mig.
Jag var underviktig och svag som det var, ville inte möta upp med besvikelse ändå.
Så när min lärare utanför fotolabbet frågade de som stod bredvid henne
ifall de kanske grattat mig, rusade jag därifrån som om jag flydde från monstret.
På en och samma gång som syret tycktes återvända till mina lungor,
kändes det som om en svart, svart sörja tycktes rinna ned längs det.
Vem jag än skulle rikta känslorna emot, skulle de uttrycka avsky och självhat.


När jag väl kom upp till mitt rum efter frukosten hade jag fått två stycken grattis-sms.
Då min dator väl slagits på stod det meddelanden väntandes på rad.
En, efter en kunde jag sitta och läsa av.
Det var en sådan underlig känsla verkade det som, mitt det egna dunklet.






Ändå tillät jag mig själv låta bli att yttra vilken dag det var för de som inte visste det om.
Inte eftersom att det inte skulle vara deras rättighet till att veta,
utan eftersom att sådana uttalanden fortsatt känns desamma som förr. Blottande.

Som sagt, så verkade jag känna mig själv alltför väl.
Min reserverade kraft hade nått ned i sin botten då ytterdörren väl stängts igen efter mig själv.
Sittandes instängd på mitt rum med ansiktet nedlutat emot händerna.
Den inre önskan om att inte behöva fylla år och bli äldre.
Det gör ont att åldras. Det gör ont att dessutom vara medveten om det...


Men då har jag i alla fall tagit itu med den här dagen.
Har ännu inte hunnit med att ta foton på vad jag fått för presenter,
vilket exempelvis inkluderade svarta "tyg"skor, de två nyaste böckerna av Haruki Murakami,
samt ett par örhängen från Söder som jag blev förälskad i då jag väl såg dem.

Vad som kan anses som ett litet minus från min sida är dock att inga studier
som helst blev gjorda sedan jag kom hem från universitetet...
men på samma gång får jag väl låta det gå då det var den här dagen
(fastän manuset till tisdagens konversationslektion skall sitta, haha).

Får ge ett försök till att läka min aningen nuvarande smärtande själ
genom att ta en tidig kväll, lyssna på svensk musik som Säkert!
och sedan läsa ett kapitel vidare i "Norwegian Wood".
På sätt och vis känner jag mig lite vuxnare i sinnet nu.


Saker som förändrats under det senaste året:

- att jag kommit igång med läsandet av böcker, vilket aldrig varit min kopp av té
- att jag funnit njutningen i att sitta och fika ensam på kafé i sällskap av en bok
- att jag börjat dricka té dagligen, funnit kärleken i att dricka latte
- att jag varit nära att bli tillsammans med någon(vilket jag i och för sig satte stopp för, haha)
- att jag vant mig och praktiskt taget kan koppla av i större människogrupper
- att jag börjat spara mina tankar i min orangea dagbok
- att jag börjat laga mat på riktigt och på egen hand
- att jag kan öva på laddade livsmedel på egen hand
- ... mm.

... nu när jag tänker efter, så har jag faktiskt förändrat vissa saker och ting ändå.