Ett meddelande

Sent igår på kvällen lade jag märke till att jag fått meddelanden i min inkorg.
En av dem visade sig vara ifrån min behandlare och hjärtat hamnade i halsgropen.

--
"Jag har gått igenom dina resultat ifrån testfriskskrivningen och jag tänkte att vi skulle ses du och jag och prata om dessa. Jag måste fråga vissa saker, men som det ser ut i nuläget så kommer du att gå i partiell remission, dvs. du uppfyller 5 av 7 friskhetskriterier, vilket är väldigt bra! Oavsett vad som framkommer under vårt möte så kommer du att få ingå i uppföljningsprogrammet framöver, då du uppfyller minst 5 av 7 kriterier, och uppföljningsprogrammet är en bra trygghet!

Glad Påsk Victoria! (Victory)"
--

Min kropp och sinne kändes smått som om den delats itu i två.
En samman med en djup suck utav lättsamhet, medan den andra svalde ned.
När jag pratade om det tillsammans med mitt fikasällskap, kändes det dock i alla fall lite enklare.
Saker och ting tycks tappa sin laddning så länge som man ventilerar sig själv.
Det må vara nostalgi, en vilja som riktar sig tillbaka,
men samtidigt får man försöka att se det som en god sak.

Bladet vänds och ett nytt kapitel visar sig.
Boken låter sig slås ihop något färdigläst och mångfalden utav andra sådana är i sin oändlighet.
Om, när den dagen skulle komma, skulle jag troligtvis, definitivt gråta.
Samtidigt som det skulle vara ett dokumenterande av att jag klarat av någonting.

Till en måtta i alla fall. Jag kan inte vandra mig igenom ett dygn utan att tänka på mat,
troligtvis lägger jag ned uppåt två timmar per dag till det.
Sinnet är halvt som halvt som ett enda stort schema i form av tetris där allting skall passa in.
Bara faktumet att jag velade till att ta flingorna till frukost imorse då
det skall intas kolhydrater i form av hembakad toscakaka och potatis under dagen.

Det är förmodligen ganska få som faktiskt kan släppa taget helt. Det behöver inte vara synligt.
Precis som överraskningen jag fick när det stod i en artikel att
även Andreas Kleerup lidit av ätstörningar sedan liten.
Därför kommer det nog ändå vara svårt att få människor att förstå,
då ens utbucklande höftben inte längre kan berätta åt den utan orden måste komma muntligt.
Fast samtidigt har jag ju en erfarenhet i det då jag jämsides har min neuropsykiatriska diagnos.
Viljan finns till att berätta om vad som är svårt, men ändå hålls det kvar inombords
då ängslan över risken att missuppfattningar ständigt finns närvarande.

Huvudsaken är... att man tar det hela i sin egen takt. Vad som passar för en själv.



Kommentarer
Postat av: karin

Håller med! :)

2011-04-22 @ 10:58:45
URL: http://styleandthecity.se
Postat av: Filippa Maria Matilda Nyman

Fin blogg!!

2011-04-23 @ 19:45:46
URL: http://filippafreak.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0