pigment

Just dessa svarta gropar som jag faller ned vid vissa tillfällen,
kan alltid vara en utmaning att ta sig ur.

På sätt och vis kan jag konstantera för mig själv vad det är för någonting med min mage.
Stress. Stress lagrat över andra lager av stress.
För sedan allting kändes som världens undergång i torsdags, har den kännts som brusten.

Vad jag än äter, så känns det.
Att även dricka té känns tungt i sig, vet jag inte varför, ifall det handlar om temperaturen i sig.
Men det värsta är nog att sitta och lämna maten inför de andra människorna.
Hur deras blickar ser skeptiska ut, så som de vacklar i tillit...


var pappas negativt laddade ord då vi själva satt hemma och åt middag under gårdagen.



Därför avskyr jag att sitta och äta ensma tillsammans med pappa.
För han verkar vara fullkomligt immun mot att sätta in sig i en annans situation.
Han kan aldrig känna empati med mina smärtor, som om de vore detsamma som luft.
Alltid skall det vara någonting som kontrar oss emellan.

Det tar energi från min sida.
Från att först inte kunna få äta sådan som jag vill, som jag tycker om...
så kommer dessa "offensiver" med sköldar, vilka får mig att verka som den som inte försöker.