pigment

Det dröjde ett par dagar tills nästa inlägg och det på grund av att mitt Internet inte tyckte om mig,
så att allt jag suttit och skrivit i över en halvtimme hade försvunnit då jag låst upp min laptop...
men sådant är livet antar jag.

Just nu... känns det som att jag går itu mentalt.
Och det är ju egentligen så ironiskt,
då det kan handla om saker som de flesta människor troligen skulle rycka axlarna åt och gå vidare.

Från att ha kommit hem något trött efter universitet med blicken
riktad mot att sitta och studera hemma i en och halv timme,
kom min syster och berättade att hon inte kunde ses i stan på söndagen ändå
på grund av ett studiearbete som hon var tvungen att föra färdigt.
Allt efter att jag hoppat fram och tillbaka, sms:at med min coach ifall hon kunde ses en annan dag istället
(vilket endast visade sig vara på lördagen innan ett, tvåtiden).

Då sådana stressmoment sedan till slut kontras av en mening om att det ändå inte går,
känns det som om någon drar ut min ryggrad och huggit ned i mitt bakhuvud.
Det gör ont, det gör så ont.
Ångesten håller på att slita bort mitt huvud från den resterande kroppen.
Plötsligt finns det inte orken till att göra någonting alls.
Att höra min syster baka nere i köket får det bara att göra ännu mer illa,
längs tankarna över hur jag egentligen själv vill baka och att tårarna kanar nedför mina kinder.

("Varför skall hon ta allting ifrån mig, då jag bara får lida... varför...? Alltid...")

Det är väl så här livet skall vara för en med Aspergers syndrom.
Som kullar att trava uppför och sedan ett fallande stup.
Det finns ingenting som "smälter" den plötsliga informationen inuti mitt huvud,
utan allting pressas bara rakt in i ansiktet på mig, så att det inte går att andas.

All inner antipatisk panik får en att inte veta vart att ta vägen.
En del av de inre känslor som finns, vill bara krypa ihop i hörnet av rummet
med armarna famnade om de hukade benen.
Plötsligt så sitter man i det dödssvarta stupet.
Det enda som rör på sig är ångesten med sina omkretsande längder.
Dessa, som får en att slå sina armar utav ren desperation.


Vad folks visioner av människor med syndrom består av vet jag inte.
De är nog troligen oftast av den mer negativt laddade benämningen.
Det handlar inte om att vi fullkomligt saknar empati,
dock vissa kan ha svårt med att tolka uttrycken.

Jag är full av alla dessa möjliga slags känslor, dock finns inte platsen nog till dem.
Istället spricker de ut ur mig då någonting luckras öppet. Som blod.
Jag ser människor, förstår vad jag pratar med dem om lika mycket som vad jag ser.
Dock finns det inget filter för sarkasm inuti mina öron.
Precis som att jag inte kan se människors fysiska insida, kan jag inte se mellan raderna.

Livet består av färger, toner och nyanser.
Det är vad mina ögon tolkar den i.
Från att en människas tonföljd kan få mig att backa som alarmerande,
att jag minns en låts fullkomliga musik i textens plats...
till att alla dessa omringande färger lever upp i känslor inuti mitt bröst.
Därför kan jag ha svårigheter med att hitta kläder på vintern,
eftersom att majoriteten av artificiella färger och material uttrycker död och kyla.
Skulle jag bära sådana plagg under en hel dag,
skulle jag komma hem med migrän och slita av mig dem det första jag gör.

... och ändå ser man inte det på min utsida.
Jag känner inte närhet med karaktären Simon från "I rymden finns inga känslor"
eller går runt med en brosch med orden "Jag har Asperger".
Jag känner avsky för att folk ska tro att jag är som resultaten man får
då man söker syndromet på Youtube.
Då hamnar jag plötsligt i ett fack där jag inte känner igen mig själv.
Exakt som att neurotypiska("normala") människor skiljer sig åt,
så är diagnotiserade exakt lika skiljda åt i mängd och symptom.

Flickan som näst intill aldrig bär jeans, utan favoriserar kjol och klänning,
aldrig bär färgen rosa och älskar färgerna i höst. Särskilt senapsgult.
Den som inte kan se en framtida tavla i helhet,
utan arbetar bit för bit resulterande i mängder av fält av detaljer.

Vissa dagar kan vara grå, andra fyllda av kontraster.